Tulpaner och själen

Tulpan
Tulpan

Jag är ensam.

Egentligen vill jag följa med Janne ut och träffa barnbarnen för att grilla och fixa till grisåteln, men jag måste få egen tid för min själ. Jag önskar att jag var en social människa, att jag liksom bara tyckte det var ok med människor runt om mig jämt – men jag fungerar inte så.

Det handlar om något jag inte vet varför det är som det är.

Igår köpte jag en trådlös mus, den fungerar inte. Sedan fick jag in pengar på kontot för att jag sålde lägenheten. Det var fint. Men i natt kom jag på att det var för lite. När mäklaren sa ”det hjälper vi dig med”, och så skrev jag en fullmakt för att han skulle slutföra köpet, trodde jag att han gjorde det i det som jag betalade när han fick sitt arvode. Men antagligen inte. Jag hade kunnat köpa en mindre bil för de pengarna som försvann.

Ett slag på käften, jag önskar de hade informerat mig.

Tur att jag sa ”jag deklarerar själv”, annars hade de väl tagit en jävla summa för det också. Ockrare skulle jag kalla de där mäklarna. Fy tusan! Alla möjliga utgifter följde med köpet som t.ex. att jag själv fick betala för att få lägenheten publicerad på Hemnet.se.

Jaja…nu är det gjort.

Det är första gången på flera år som jag bara betalar för ett boende. En märklig känsla att inte bara ha några hundralappar över utan faktiskt en hel del mer. Igår var jag och beställde glasögon. Jag bad först expediten titta ut ett par som hon tyckte passade mig innan jag sa vad jag drömde om. Ett par sköldpaddsfärgade bågar och dessutom runda. Jag har alltid tyckt det varit supersnyggt. Men Janne tyckte inte om färgen så det blev ett par mörka och runda. Det känner jag mig pepp på.

Mina förra som jag köpte kostade betydligt mer.

Det är de sämsta glasögon jag någonsin har haft. Jag är oftast utan dem, trist. Istället sitter jag lutad nära skärmen, det ser inte klokt ut. eller som en sorts gam med hakan högt upp.

Nu har jag några timmar för mig själv.

Jag ska gå ut med Lady, men först ska jag läsa en liten stund. Ute stålar solen och det är ungefär tio minus. Jag ska ringa mamma också, i förrgår lade jag på luren i örat på henne för jag orkade inte lyssna på deras bråk. Hon blev nog ledsen för hon tycker inte hon har något med det att göra, kanske inte – men jag orkar inte lyssna på bråk och negativa saker. Det drar ner mig och det vill jag inte.

Nu ska jag vidare i dagen.

Hoppas jag kan varva ner.

Kärlek!

Annonser

Två dagar

Mina närmaste
Jag och mina närmaste

I fredags morse lämnade Sara och Oskar Helmer till mig.

Vi två, jag och Helmer, hämtade Walle i skolan på eftermiddagen. Sedan sov de över och Janne var snäll och tog med Walle på rävjakt. Det innebar att jag steg upp vid fem på morgonkvisten, ordnade Walles matsäck och fixade frukost. Helmer vaknade strax efter. På något sätt har jag varit igång hela tiden, fram med mat, in och ut ur diskmaskinen, försöka klappa Lady i förbifarten, hämta in ved, dra sittvagnen i snön med Lady bredvid, ta en sväng med dammsugaren, fixa mellanmål, avbryta bråk, laga mat, fixa kaffe….

Igår kväll var jag helt slut.

Fram tills det att de blev hämtade orkade jag – nästan – hålla masken och energin vid liv. Men sedan tog det slut. Jag tyckte till och med innan dess att det var roligt när Janne sa ”ditt barnbarn har bajsat ner sig” och jag kunde svara ”Krut har kräkt på min matta” medan Walle for omkring och tyckte det var vansinnigt kul.

Vi spelade i alla fall memory och pusslade lite.

När barnen blivit hämtade höll jag på att gå sönder. Jag är introvert och om andra hämtar kraft när de umgås med människor är det för mig tvärtom. Det blir som om jag inte kan tänka en enda tanke utan avbrott, det är liksom alltid någon som ska något eller vill något. Dessutom är jag en långsam människa, så idag var jag egoistisk och sa till Janne att ”jag orkar inte ut nu på morgonen, du får ta hundarna och åka iväg så ses vi om några timmar. Åk du hem och gör vad du ska”.

Bara tystnaden är läkande för mig.

Jag känner mig hemsk som människa och partner för det. Anledningen till att jag hade barnen i två dagar? Sara och Oskar fick en övernattning och en revy (eller något sådant) i present och barnen kunde inte följa med, alltså fick jag ta dem. Tur att jag har Janne som stöttar och hjälper så gott han kan.

Nu kan jag andas igen.

Jag är ensam och brasan är tänd. Det blir lite läsning innan jag kör igång med att reda upp här hemma. Stryka en duk (köksbordet är mitt gamla som Sara har målat om och som jag fått igen, det måste en duk på för målningen är inget vidare), dammsuga, rätta till kuddarna och så dricka mitt goda kaffe.

Jag kör ju mockabryggare och det blir ett helt annat kaffe än det i bryggaren.

Men Janne använder bryggaren och jag (följsam och mjäkig som jag är) dricker det. När jag sedan är själv fixar jag lite anständigt kaffe.

Fast nu ska jag brassa på brasan och ta min bok och sitta stilla i tystnaden i alla fall en timme.

Kärlek!