När man kommer hem till mig

Hos mig är det lite som hos "Vänner"
Hos mig är det lite som hos ”Vänner”

Minns ni tv-serien ”Vänner”.

Det var lite amerikanskt, fick jag för mig, att man kom direkt in i vardagsrummet från ytterdörren. Lite så är det hos mig. Först tyckte jag det var lite konstigt, men nu älskar jag det. Ingen trång hall här inte. Öppet direkt.

Den stora hallen är sedan öppen mot köket.

Det bästa med att ta bilder som den ovan är att jag själv ser hur det ser ut. Hemmablind är lätt att bli, men genom att fotografera mitt hem kan jag inse att här finns för mycket ”plotter”. Det vill jag inte ha.

Egentligen är det befriande att plocka bort saker.

Tamburmajoren bredvid spegeln är från Gemla, hur fin som helst. Men om jag tog bort den och satte träknoppar (som de från Muuto) på garderbosväggen skulle jag frigöra plats. Om jag sedan tog bort djurhuvudet (papier mache) och det som hänger på spegeln skulle det se finare ut.

Det är så lätt att gilla egna saker och trycka in dem där det finns plats.

Jaja. Efter maten gick jag ut och skottade. Brevbäraren kommer inte åt brevlådan och det var en hög vall ut mot gatan som plogbilarna kört upp. Idag har det snöat mest hela dagen. När detta smälter bort kommer det att kännas som vår, för mig får det gärna ligga kvar till mars.

Efter skottningen gick jag och Lady en sväng.

Magontet började släppa och nu mår jag finfint. Brasan är tänd och jag ska sätta mig och läsa en lättläst, och ganska usel, bok.

Kärlek!

PS Jag fick ett välkomstmail till nya jobbet idag. Lite oro kan jag känna inför det nya, dessutom verkar det som om kollektivtrafiken inte fungerar speciellt bra. Att ha en buss eller tåg som är i Nässjö strax innan åtta borde vara en regel. Jag vill inte köpa bil, men blir nog tvungen.

Annonser