
Just nu blir det inte mycket cykel.
Men jag längtar! När jag är ensam på cykel eller cyklar med Janne och får sträcka ut ordentligt, när jag känner hur musklerna i rumpan och låren orkar att ta i – inte så det svider, bara känna hur starka de är – känns underbart.
Igår var vi i Eksjö igen.
Så fint att jag kan göra något med Walle. Tänk att jag har bil och kan lasta våra cyklar och åka iväg. Han och jag. Efteråt, när jag lastar på cyklarna, sätter han sig på sin plats i bilen och plockar fram fikat jag har gjort åt honom. Yoghurt med musli och så tre stycken Ballerinakex. Sedan startar vi och kör hemåt. Helt underbart.
Igår när jag kom ringde jag mamma.
Jag tände en brasa och så pratades vi vid. Egentligen skulle jag hunnit ringa Oskar också, men det fungerade inte. Och jag ska träffa Janne på onsdag, då ville Sara och hennes familj komma. Hur jag än vänder och vrider på det så blir det alltid för mycket.
Men, jag kämpar på att få en balans mellan broms och gas.
Kärlek!