Tiden rusar iväg

Ny klänning
Ny klänning

Jag har några minuter över innan jag ska till jobbet.

I lördags var det loppis, jag och Walle höll till på Jannes garageuppfart. Jag sålde i alla fall hälften av prylarna och folk var häpna över hur billigt det var och de allra flesta plockade på sig massor av saker. En del fick lite småsaker på köpet. Något försvann utan att någon betalade för det.

Skönt att det var över.

Tanken var att jag skulle ha loppisen den 19 maj, men det fungerade ju inte för pappa dog. Jag har haft dåligt samvete för att Janne har haft kartongerna hemma hos sig. Nu är det över i alla fall.

Faktiskt är det så att jag inte har något krävande eller något måste i morgon.

Då har jag dessutom en ledig dag! Superskönt. Jag tror det blir en promenad med Lady och sedan trädgården. Tulpanerna borde jag har klippt ner för längesedan och – ja, jag har inte hunnit. Men nu blir det ledigt när jag har ledigt…

Fast nu väntar jobbet.

Jag har köpt tre klänningar på kort tid, den på bilden är den mest färgstarka.

Kärlek!

Annonser

Små blommor

Chokladblomma
Chokladblomma

Igår satte sig Janne framför tv:n och kollade på nyheterna.

Själv gick jag ut på framsidan och vattnade. Min trädgård! Jag älskar det där med att vattna och plocka ogräs, att se hur fint det blir och känna doften när jorden är fuktig.

Under alla andra somrar har jag inte hunnit med.

Det gör jag egentligen inte i år heller men jag kan i alla fall vara ute i trädgården mer – ja, dagligen. Förr om åren har jag velat ha stora blommor och det är likadant i år, men jag kunde inte låta bli att köpa två chokladblommor (hoppas jag klarar dem över vintern). Otroligt nog fanns de på Ica i Nässjö.

Nu har de börjat blomma!

De ska dofta choklad när man går förbi, fast det har jag inte hunnit med att känna ännu. Jag har också nattträdgårdsviol, den har kommit som frö från någon granne och den doftar härligt på sena kvällar.

Jag tänkte ta bilder på rabatterna för just nu är det huller om buller.

Min tanke är att jag framåt hösten ska kunna se hur det har varit under sommaren och sedan utifrån det flytta runt för att få något enhetligt.

Idag kommer Ida, men först ska jag ta en promenad med Lady.

När Ida har åkt ska jag ta bilen (nytvättade både inne och ute) och köra till Nässjö och köpa ett växthus till pallkragar. Det blev inte stort i år, det fanns ingen ork kvar till det. Projektet med nytt potatisland tog all kraft och var betydligt jobbigare än tidigare grävningar.

Jag gjorde om planen och kanske blir det ett växthus i höst.

Annars blir det en annan gång i stället. Men nu ska jag vidare i dagen!

Kärlek!

Dagarna

Citronträdet blommar
Citronträdet blommar

Dagarna flyger fram.

Jag jobbar och gillar mitt jobb. Verkligen. Även om jag känner mig urbota korkad då och då så är det superroligt och dagarna går fort. Sedan försöker jag hinna med trädgården och allt annat som att laga mat, göra matlåda, städa, tvätta, vattna, klippa gräset och prata med mamma.

Ibland blir det för mycket.

Igår fick jag be Janne om några timmar för mig själv. Jag orkade bara inte. Idag har jag jobbat till sju på kvällen, hemma vid halvåtta, fixa en liten matbit till mig, fixa matlådan till i morgon, försöka hinna med kläderna som är tvättade och nu sätter jag mig ner och då är klockan nio.

I morgon slutar jag vid sex.

Jag är hemma vid halvsju och får säga till Janne att jag måste ha en halvtimme för mig själv. Jag håller nästan på att explodera över att jag inte får luft och utrymme till mig själv. På måndag är jag ledig och då har jag barnen för barnomsorgen har stängt. Men på tisdag är dagen min egen.

Faktiskt tänkte jag lyxa till det lite.

På måndag tar jag barnen med mig in till Nässjö och gör lite ärenden, sedan ska vi – tänkte jag i alla fall – äta glass från en liten butik. Samtidigt tänkte jag boka tid för en ansiktsbehandling, det verkar vara en sådan salong alldeles bredvid. Jag känner att jag måste ge mig själv lite tid.

Strax ska jag ringa mamma.

Och tända en brasa och försöka varva ner. Sticka lite. Igår gick Janne hem efter Lets dance, då började jag skura badrummet och fixa med tvätten. Klockan var ett på natten när jag var klar. Det ska inte vara på det sättet men hur ska jag göra? Jag har svårt att sitta ner i en röra, så kom inte med förslaget att jag ska låta allt vara. Barnen rum ser ut som en granat slagit ner, jag hinner inte.

Magen svider och jag känner att jag måste styra upp det innan det går åt skogen.

Äh…i övrigt är det bra.

Kärlek!

Ensam

ensam
Ensam eller ensam

Min pappa blev gammal.

Jag är tacksam för att jag fick ha honom i livet så länge som jag fick. Men sorgen. Är jag ensam i min sorg eller är sorgen en ensam procedur? I kväll firades Oskar, jag gick de trehundra metrarna dit och lämnade över en stege från mig och Janne samt det sedvanliga pengakuvertet. Det kom vänner till Oskar och Sara och jag pratade helt kort med Saras vän och just vänskap.

Enligt Charlotte var hon och Sara bästa vänner.

En vän som man kan lita på. ”Sara vet mycket om mig som jag vet inte kommer fram och jag vet mycket om Sara”, sa Charlotte. När jag nämnde om vänskap som gick åt skogen, fast jag inte uttryckte mig riktigt på det sättet, var Charlottes kommentar ”varför skulle vi inte vara vänner framöver”?

Hon har rätt, varför skulle de inte vara vänner framöver?

För min del är det jag som är socialt inkompetent. Inte så att jag inte kan föra mig bland andra – nej, det är nog så att jag längtar efter en vänskap men på något sätt blir det inte så. Jag har ju varit ensam med Sara hela hennes uppväxt, med korta små sessioner då och då. Sara har inte fått uppleva det som hennes barn får uppleva, det att det kommer vänner och det är barn i överflöd.

Jag orkade inte umgås, varken då eller nu, på det sättet.

Men kanske framför allt att jag var singel och jag blev inte bjuden. Det handlade nog om att jag är lite besynnerlig (nu skrattar jag lite för mig själv). Jag släpper inte någon över tröskeln i första taget och vid minsta svek så vänder jag dem ryggen. Eller något sådant.

För den delen har jag massor av bekanta.

Mycket bekanta. Men en när vän har jag inte och jag har inte de egenskaper som krävs för att bli en nära vän. De gånger jag har känt att ”nu har jag en vän”, så har det varit ensidigt.

Och sorgen.

Det är likadant där. Ensam. Jag har gråtit en liten skvätt med Janne, nästa släppt efter med Oskar – men i övrigt är sorgen en ensamhetssak. Eller inte? Inte kan jag dela den med min bror, han och hans familj tycker jag är en besynnerlig figur och de har aldrig varit intresserade av att umgås med mig. Alltså, varför skulle de bjuda in en syster till husets herre?

Jag vet inte vad jag har drömt om.

Eller jo..jag har nog drömt om att bli omtyckte. Jag svajar jämt. Från att trivas till att känna att ”de tycker inte om mig”. Att folk tittar på mig som om jag vore en märklig människa.

Jag har försökt. Jag lovar!

Men sorgen. Den är ensam för mig. Jag grät dagen efter pappa dog, då var jag ensam. Sedan har jag hållit ihop, till och med under gudstjänsten. Under alla dagar med mamma. Idag körde jag hem, det dröjde inte många mil förrän jag började gråta av sorg.

Inte saknad.

Utan en sorg som jag inte kan sätta namn på. Varför gråter jag över min pappa? Han var en bra pappa för mig. Han var gammal Nu slipper han ha ont. Ändå gråter jag. Ensam.

Sorgen är ensam.

Kärlek!

Något fint

Walle i äppelträdet. Vanneberga 8 maj 2018
Walle i äppelträdet. Vanneberga 8 maj 2018

Idag har jag varit på begravning.

Min pappa. Jag har varit i Vanneberga i tre dagar och ska åka hem i morgon. Jag längtar hem. Här har jag städat och försökt bemästra mammas oro, tjat och ibland höga röst.

I morgon åker jag hem.

Till en fest för Oskar som fyller 33. Jag blir ensam för Janne är hos sin dotter, men med tanke på att jag inte varit ensam en enda minut sedan dagar tillbaka ska det bli underbart att inte tassa på tå. Att få vara själv.

Idag var det sorgligt.

Men för min del inte allt för sorgligt. I detta fanns mina fina barnbarn. Walle i äppelträdet som Sara gav sin morfar i present för många, många år sedan.

Kärlek!

Dagen innan

Dagen innan
Dagen innan

Jag har städat i ett dygn.

Pappas tofflor och skor fick stå kvar. Jag försöker ta emot mammas oro, varierande humör och krav men mitt tålamod börjar ta slut. Fast det går. En stund i taget.

Jag överraskade henne idag.

Min kusin Karin dök upp och, förutom att hon hjälpte mig med ett tungt bord som vi ska äta vid efter begravningen, livade hon upp mamma. Varken mamma eller Karin tyckte jag skulle ha min fina siden-scarfs. Jag får lite på dem och använda vid annat tillfälle istället. Synd.

Nu ska jag fixa maten.

Det har börjat blåsa ute, värmen är tryckande och speciellt om man håller på att städa.

Tänk på mig i morgon klockan tretton, då väntar en pärs.

Kärlek!

En tisdag i maj

En tisdag i maj

Idag börjar jag arbeta klockan 14.

Janne sov över och jag steg upp när han åkte till jobbet. ”Morgonstund har guld i mund”, säger en del människor och jag håller med dem. Det är skönt att känna solen börja värma och hur häggen doftar när jag närmar mig hörnet där det trädet står.

Valnötsträdet från Vanneberga tycks ha klarat sig.

Idag har jag bara grävt ner lite lökar i jorden vid Buddha-figuren. Det får bli en ”skräprabatt”, jag är just på väg att slänga ner lite överblivna frön.

Mitt nya jobb är roligt, det är det absoluta roligaste jobb jag har haft. Hela tiden finns chansen att lära sig nytt, för att inte tala om hur välorganiserat det hela är. Här finns inga taskiga kylar och frysar, när det var uppstarts-möte (ett möte där vi informeras om sådant som hänt ute i samhället under natten eller dagen) igår fick jag höra ”nu håller vi på att rensa och avfrosta kylarna” och tänkte på mitt förra jobb där det såg ut lite si och så.

Nu ska jag fortsätta en stund till i trädgården.

Sedan ska jag dammsuga och plocka fram grejor jag ska ha med mig till Skåne. Begravningen närmar sig. Jag kan inte säga att jag fasar för den, men lite oro känner jag. Även om man inte står den som ska begravas speciellt nära så är det gripande och det är min far jag ska begrava på fredag.

Janne följer inte med.

Sara och Oskar var förvånade, men Janne har träffat pappa två gånger och då var pappa nästan döv och något samtal gick inte att föra och pappa hade ingen lust heller. Han var då i det stadiet att främmande människor bara var ansträngande.

Om Janne hade följt med till begravningen hade det varit hyckleri.

Jag känner stödet från honom ändå och måste fokusera på mamma. Hennes sorg efter att ha förlorat sin man och livskamrat sedan 64 år tillbaka tar sig uttryck inte bara i tårar utan även fysiskt. Hon har svårt att gå sedan tidigare och det kommer att bli tufft för henne att gå fram till kistan, jag är rädd för att hon ska fall (vilket hon gör ofta för hennes av polio förstörda ben ger vika).

Men, i dag stålar solen.

Tack.