Tiden rusar iväg

Ny klänning
Ny klänning

Jag har några minuter över innan jag ska till jobbet.

I lördags var det loppis, jag och Walle höll till på Jannes garageuppfart. Jag sålde i alla fall hälften av prylarna och folk var häpna över hur billigt det var och de allra flesta plockade på sig massor av saker. En del fick lite småsaker på köpet. Något försvann utan att någon betalade för det.

Skönt att det var över.

Tanken var att jag skulle ha loppisen den 19 maj, men det fungerade ju inte för pappa dog. Jag har haft dåligt samvete för att Janne har haft kartongerna hemma hos sig. Nu är det över i alla fall.

Faktiskt är det så att jag inte har något krävande eller något måste i morgon.

Då har jag dessutom en ledig dag! Superskönt. Jag tror det blir en promenad med Lady och sedan trädgården. Tulpanerna borde jag har klippt ner för längesedan och – ja, jag har inte hunnit. Men nu blir det ledigt när jag har ledigt…

Fast nu väntar jobbet.

Jag har köpt tre klänningar på kort tid, den på bilden är den mest färgstarka.

Kärlek!

Annonser

Förberedelser

förbereder
Förberedelser

I morgon får ni hålla en tumme för mig.

Jag börjar mitt nya jobb med utbildning klockan 8. Det är med tacksamhet jag tänker på de två månader jag har haft att förbereda allt som ordningen i huset, kläder, glasögon och att jag har hunnit landa på något sätt. Märkligt, jag skrev för någon vecka sedan att jag inte riktigt kan finna mig tillrätta här, kanske jag jämförde med Bromölla? På kvällen efter det inlägget klickade huset till – ja, det kändes så. Liksom ”här har du mig, Eva, och jag vill att du ser hur bra jag är”.

Äh…

Det har aldrig hänt i hela mitt liv att jag har köpt så mycket kläder som de här månaderna. Två tröjor, en kavaj, tre scarfs, en kortärmad topp, en ryggsäck (den gamla har gått upp i sömmarna, den är väl utsliten efter att jag släpat den fullpackad i flera år fram och tillbaka från Skåne), en kjol, en blus. Toppat med nya glasögon.

Sedan tänker jag på hur jag ska presentera mig.

Antagligen får man säga något om sig själv eller totar de ihop oss två och två för en intervju. Jag ska inte skämta och säga ”jag är tillsammans med min svärsons kompis” och inte ”jag närmar mig de sjuttio” – ok, det är sant men jag ska ligga lågt och inte vara rolig eller ha några åsikter. Ligga lågt var ordet, vis av erfarenheten.

Jag är inte rädd för själva jobbet, jag är ängslig för att mina kollegor inte ska tycka om mig.

Tidigare jobb har gett mig dålig erfarenhet. Jag har haft otur men också varit lite blåögd och inte stått upp för mig själv. Äh..nä, det kommer att gå bra.

I fredags kände jag av fjärilar i magen för första gången.

Jag hoppas jag kan sova i natt, att gå rödögd till jobbet första dagen är inget bra.

Kärlek!

Pippihus

Väggen
Ett Pippi-hus

 Alltså…i Bromölla hade jag en sorts stil och här i Bodafors en annan.

Jag tänker på inredningen. Här är det ett ”Pippi-hus” och det var Sara som kom med det uttrycket. När jag köpte stugan hade jag inte pengar att köpa flådiga möbler, det har jag inte nu heller för den delen, därför blev det en salig blandning av det jag hittade i min egen källare, köp på auktioner och loppisar blandat med ett fåtal nya möbler.

Det var så mycket annat som var viktigare.

Tanken var ju att jag skulle flytta hit efter så där tio år, nu blev det efter fyra istället. Därför, med tanke på tio år, köpte jag allt som behövdes. I alla fall det viktigaste först som grytor och kastruller och strykjärn och strykbräda, eltandborste och kaffekvarn. Ja, ni fattar.

Lite ont gjorde det när jag skänkte bort allt fint till Janne och Sara.

Sara fick tre (!) skrivbord, soffa, soffbord, tv och en massa annat. Janne har fått min dubbelsäng med superfin resårmadrass och en hel del karotter och annat som täcke, kuddar, lakan och grejor han behöver när hans barn hälsar på så att han kan sova anständigt och inte i en tältsäng.

Nåja..jag har nu mitt Pippi-hus och jag trivs med det.

Olikfärgade stolar, den turkos skänken köpte jag för trehundra och nu är den nästan något som sätter stilen, den rosa skänken var dyrare och och den blev ännu mer kostsam med en tapetrulle för en tusenlapp. Ja, lite så har jag det.

Idag har jag hämtat ytterligare två spannar för Bokashi.

Det är inte lönsamt med tanke på min personliga ekonomi, men om jag tänker på naturen så är det värdefullt för att inte tala om hur jorden blir fin när jag kräver ner det framåt vårkanten. Dessutom har jag köpt ytterligare ett klädesplagg och det är med tanke på mitt nya jobb. En svart kavaj från Filippa K, jag har storlek XL. Alltså, det är inte vettigt egentligen med tanke på att jag är 180 cm lång och väger 65 kilo. XL…extra stor med andra ord. Tur att jag är så gammal att jag fattar vitsen (eller inte vitsen) med storlekar.

Jag var onekligen nervös och normalt brukar jag öppna paket när jag fixat det jag ska, som en sorts belöning, men det här paketet slet jag upp. Orolig för att den inte skulle sitta bra, att ärmarna skulle vara för små eller annat – men den satt som en smäck.

Nu vidare i dagen.

Jag ska tända en brasa och läsa en liten stund innan jag sätter igång med att bära ut möbler från tv-rummet. Den här veckan ska jag satsa på att få det rummet klart. Janne kan vara lite dum ibland och sa för ett tag sedan ”du vill ha allt på en gång”, antagligen klarar han inte av min energi för han har en annan. Men jag hade tänkt göra klart det rummet för tre år sedan, där har han fel med andra ord.

Nu jäklar ska jag sätta mig ner i en skön fåtölj och läsa.

Kärlek!

Present från mig själv

Jag läste hos Sandra Beijer att var gång man får ett nytt jobb får man köpa en ny väska.

Så det gjorde jag.

Faktiskt innan jag visste säkert. Det är ett jobb som civilanställd hos Polisen och därför måste jag bli godkänd av Säpo. Det blev jag och idag kom beskedet som sa att jag har en anställning där.

Och väskan?

Den köpte jag på rea hos Marimekko. För någon vecka sedan, men först idag öppnade jag paketet. Pepp eller tröst – jag hade ju öppnat det hur det än hade blivit. Fast det blev pepp.

Kärlek!

PS Det är 20 år sedan jag började på förra jobbet…