Ensam

ensam
Ensam eller ensam

Min pappa blev gammal.

Jag är tacksam för att jag fick ha honom i livet så länge som jag fick. Men sorgen. Är jag ensam i min sorg eller är sorgen en ensam procedur? I kväll firades Oskar, jag gick de trehundra metrarna dit och lämnade över en stege från mig och Janne samt det sedvanliga pengakuvertet. Det kom vänner till Oskar och Sara och jag pratade helt kort med Saras vän och just vänskap.

Enligt Charlotte var hon och Sara bästa vänner.

En vän som man kan lita på. ”Sara vet mycket om mig som jag vet inte kommer fram och jag vet mycket om Sara”, sa Charlotte. När jag nämnde om vänskap som gick åt skogen, fast jag inte uttryckte mig riktigt på det sättet, var Charlottes kommentar ”varför skulle vi inte vara vänner framöver”?

Hon har rätt, varför skulle de inte vara vänner framöver?

För min del är det jag som är socialt inkompetent. Inte så att jag inte kan föra mig bland andra – nej, det är nog så att jag längtar efter en vänskap men på något sätt blir det inte så. Jag har ju varit ensam med Sara hela hennes uppväxt, med korta små sessioner då och då. Sara har inte fått uppleva det som hennes barn får uppleva, det att det kommer vänner och det är barn i överflöd.

Jag orkade inte umgås, varken då eller nu, på det sättet.

Men kanske framför allt att jag var singel och jag blev inte bjuden. Det handlade nog om att jag är lite besynnerlig (nu skrattar jag lite för mig själv). Jag släpper inte någon över tröskeln i första taget och vid minsta svek så vänder jag dem ryggen. Eller något sådant.

För den delen har jag massor av bekanta.

Mycket bekanta. Men en när vän har jag inte och jag har inte de egenskaper som krävs för att bli en nära vän. De gånger jag har känt att ”nu har jag en vän”, så har det varit ensidigt.

Och sorgen.

Det är likadant där. Ensam. Jag har gråtit en liten skvätt med Janne, nästa släppt efter med Oskar – men i övrigt är sorgen en ensamhetssak. Eller inte? Inte kan jag dela den med min bror, han och hans familj tycker jag är en besynnerlig figur och de har aldrig varit intresserade av att umgås med mig. Alltså, varför skulle de bjuda in en syster till husets herre?

Jag vet inte vad jag har drömt om.

Eller jo..jag har nog drömt om att bli omtyckte. Jag svajar jämt. Från att trivas till att känna att ”de tycker inte om mig”. Att folk tittar på mig som om jag vore en märklig människa.

Jag har försökt. Jag lovar!

Men sorgen. Den är ensam för mig. Jag grät dagen efter pappa dog, då var jag ensam. Sedan har jag hållit ihop, till och med under gudstjänsten. Under alla dagar med mamma. Idag körde jag hem, det dröjde inte många mil förrän jag började gråta av sorg.

Inte saknad.

Utan en sorg som jag inte kan sätta namn på. Varför gråter jag över min pappa? Han var en bra pappa för mig. Han var gammal Nu slipper han ha ont. Ändå gråter jag. Ensam.

Sorgen är ensam.

Kärlek!

Annonser

Dagen innan

Dagen innan
Dagen innan

Jag har städat i ett dygn.

Pappas tofflor och skor fick stå kvar. Jag försöker ta emot mammas oro, varierande humör och krav men mitt tålamod börjar ta slut. Fast det går. En stund i taget.

Jag överraskade henne idag.

Min kusin Karin dök upp och, förutom att hon hjälpte mig med ett tungt bord som vi ska äta vid efter begravningen, livade hon upp mamma. Varken mamma eller Karin tyckte jag skulle ha min fina siden-scarfs. Jag får lite på dem och använda vid annat tillfälle istället. Synd.

Nu ska jag fixa maten.

Det har börjat blåsa ute, värmen är tryckande och speciellt om man håller på att städa.

Tänk på mig i morgon klockan tretton, då väntar en pärs.

Kärlek!

En tisdag i maj

En tisdag i maj

Idag börjar jag arbeta klockan 14.

Janne sov över och jag steg upp när han åkte till jobbet. ”Morgonstund har guld i mund”, säger en del människor och jag håller med dem. Det är skönt att känna solen börja värma och hur häggen doftar när jag närmar mig hörnet där det trädet står.

Valnötsträdet från Vanneberga tycks ha klarat sig.

Idag har jag bara grävt ner lite lökar i jorden vid Buddha-figuren. Det får bli en ”skräprabatt”, jag är just på väg att slänga ner lite överblivna frön.

Mitt nya jobb är roligt, det är det absoluta roligaste jobb jag har haft. Hela tiden finns chansen att lära sig nytt, för att inte tala om hur välorganiserat det hela är. Här finns inga taskiga kylar och frysar, när det var uppstarts-möte (ett möte där vi informeras om sådant som hänt ute i samhället under natten eller dagen) igår fick jag höra ”nu håller vi på att rensa och avfrosta kylarna” och tänkte på mitt förra jobb där det såg ut lite si och så.

Nu ska jag fortsätta en stund till i trädgården.

Sedan ska jag dammsuga och plocka fram grejor jag ska ha med mig till Skåne. Begravningen närmar sig. Jag kan inte säga att jag fasar för den, men lite oro känner jag. Även om man inte står den som ska begravas speciellt nära så är det gripande och det är min far jag ska begrava på fredag.

Janne följer inte med.

Sara och Oskar var förvånade, men Janne har träffat pappa två gånger och då var pappa nästan döv och något samtal gick inte att föra och pappa hade ingen lust heller. Han var då i det stadiet att främmande människor bara var ansträngande.

Om Janne hade följt med till begravningen hade det varit hyckleri.

Jag känner stödet från honom ändå och måste fokusera på mamma. Hennes sorg efter att ha förlorat sin man och livskamrat sedan 64 år tillbaka tar sig uttryck inte bara i tårar utan även fysiskt. Hon har svårt att gå sedan tidigare och det kommer att bli tufft för henne att gå fram till kistan, jag är rädd för att hon ska fall (vilket hon gör ofta för hennes av polio förstörda ben ger vika).

Men, i dag stålar solen.

Tack.

Rapport från en stuga

morgon.jpg

Tiden rusar iväg.

Helt kort kan jag säga att jag stormtrivs med mitt nya jobb. Det är ett heltidsjobb och intressant på ett sätt att jag hela tiden lär mig nya detaljer. När det då och då är lugnt läser jag delar av rättegångsbalken. Det allra mesta får jag läsa flera gånger för att förstå, men det går framåt.

I trädgården ville jag ha ett nytt land.

Eftersom jag har fem rader jordgubbar fick det inte plats till så mycket annat förra året och jag tänkte ändra på det. Därför började jag gräva ett nytt potatisland. Det var och är otroligt mycket sten, men jag tar lite i taget. Jorden är inte tillräckligt varm ännu för att jag ska sätta potatis så det får ta sin tid.

Jag har beställt en ny gräsklippare.

Den jag köpte i Vetlanda var inte komplett. Därför lämnade jag tillbaka den till Granngården i Nässjö och killen som fixade det hela lovade att jag skulle ha den i torsdags eller i fredags. När jag ringde i går kommer den möjligen i slutet på nästa vecka. Om människor ändå kunde lära sig att sanningen alltid vinner.

Gräsklipparen är en cylinderklippare.

Alltså en vanlig hand-gräsklippare. Trädgården är mitt intresse (ett av alla) och jag vill verkligen prova att klippa för hand på den lilla biten på framsidan. Spännande att se hur det blir. Där är rabatterna kantade och fina, men gräset växer sig högt.

Jag och Janne har inte setts speciellt mycket.

Ibland blir det lite fel och jag har svårt för de där indirekta kommentarerna och ännu svårare när han inte kan säga vad han egentligen menar. Det är alltid jag som får ta upp det som gnager och han erkänner aldrig att han var sur eller ur humör för något jag sagt eller gjort. Nej, förhållande är inte lätt.

Nu ska jag byta om och ut i trädgården.

Jag hinner med lite grann innan jag ska åka till jobbet. Kommentarerna läser jag och jag ska försöka hinna med att svara på dem också.

Kärlek!

Dagen D

Dagen D
Dagen D

Först tänkte jag ”jag orkar inte”.

Det var när utbildningen var som tuffast. Sedan har det varit utbildning med handledare i en vecka och jag får nog erkänna att jag grät när jag kom hem i går kväll. Trött och missmodig. Jag kände mig totalt värdelös, sönderstressad och – ja, helt enkelt som en sopa.

Idag var en underbar dag.

Och jag tror att mitt nya jobb kommer att vara det roligaste jag haft någonsin, och då har jag haft många jobb. Det känns hur bra som helst. Från och med idag sitter de som är nyanställda i ett gemensamt rum och har en förundersöknings-stöd som hjälper oss.

Jag fick mycket beröm och klappar på axeln och helt plötsligt kändes det överkomligt igen.

Vilken tur att jag inte sa upp mig i går! Det hade jag inte gjort för jag är en kämpe, men jag kände mig urusel så visst var tankarna där. Nu hoppas jag att morgondagen blir lika bra. Underbara och rara människor är det också. Skärmarna är superbra, hörlurarna riktigt bra, ingen lägger någon stress i jobbet, alla håller tiderna, ingen skriker, lokalerna är riktigt bra och det viktigaste är att jag har stöd från alla håll och kanter samt att det är hur mycket som helst att lära sig om man vill – och det vill jag.

Nu ska jag strax i säng.

Jag väntar på att min islandströja ska bli klar i tvätten. Jag har testat och tvättat mina vantar, som är av samma garn, och det gick bra. Ullprogram förstås. Hoppas jag kommer att trivas i den. Livet blev lite för långt, men nu vet jag och kan ha den som mall när jag stickar nästa. Garnet är redan köpt.

När det gäller mat har jag matlåda med mig till jobbet.

I helgen tänkte jag att jag skulle göra flera matlådor – ja, typ storkok. Fiskgratäng, vegetarisk lasagne, vegetariska biffar etcetera. En annan sak jag har funderat över är matkassan. Det blir nog bättre med den, nu har jag bil och kan veckohandla. Det får bli på torsdagarna om jag jobbar då.

Ja, livet är fint.

Kärlek!

Tiden

Tiden
Tiden

Jag måste ha haft oceaner med tid innan jag tog det jobbet jag har nu.

Den här veckan går jag bredvid. Igår var min handledare sjuk och jag sa ”jag sitter själv”. Samtalen rullade på, jag tog inte så många och kände ingen press att skynda på. Istället gjorde jag en anmälan i taget. I flera av dem fick jag ringa tillbaka för jag hade glömt att fråga det ena eller det andra.

Därför tänkte jag sitta själv i dag också.

Det är ju inte så att jag är utelämnad, tvärtom. Det finns en person som fungerar som stöd och massor av trevliga kollegor runt om att fråga. När min handledare var tillbaka idag så frågade hon om jag skulle gå bredvid – jag sa till chefen att jag gärna satt ensam. Men det skulle jag inte.

Nu funderar jag förstås på att något är fel.

De som satt närmast gav mig beröm och sa att jag gjorde bra ifrån mig. Varför räcker det då att en säger ”nej, du ska gå bredvid” för att jag ska ”säcka” ihop? Jag fattar inget alls.

I morgon tänker jag fråga. Det är lika bra.

Nu ska jag sticka lite grann. Och försöka sluta tänka på det där. Jag måste lära mig att inte ta ut svängarna, jag måste lära mig och hålla tyst.

Det tar på krafterna att ha ett nytt jobb.

Lycklig men trött

Hortensiapelargon

Jag är ledig idag.

En dag. Sedan är det full fart hela nästa vecka. Jag har plockat fram lite skor som passar bättre nu när snön är borta, en jacka och lite annat hänger på vädring. Jag har gjort en budget eftersom jag nu är bilägare. Strax ska jag ge mig på att plantera de små plantorna jag drivit upp från frö, det borde jag har gjort för en vecka sedan men tiden har inte funnits.

I eftermiddag kommer Janne.

Oskar var här en sväng, han och hans familj dyker upp i kväll. Tröjan jag stickar på har jag börjat med mönstret. Igår tänkte jag ”det stämmer inte, men det är väl så det ska vara” trots att jag mycket väl insåg – allra längst in i hjärnan – att det var fel. I morse tände Janne en brasa och vi drack kaffet framför den och då passade jag på att sticka baklänges.

Nu har jag inte tid att sitta här längre.

Jag ska plantera. Något jag är glad över är att jag långsamt håller på att byta ut alla plastväxter mot riktiga. Hurra för det! Och jag har flyttat sandlådan som en förberedelse till växthuset och jag ska gå en skön runda med Lady lite senare idag.

På jobbet är det tufft.

Jag går bredvid en söt tjej som är duktig och trevlig, men jag är liksom inlåst på något sätt. Jag är van att gå för fullt och nu har jag både hängsle och livrem som håller emot (dock inte tjejen, hon är supertrevlig) – det är liksom i min själ det tar för lång tid.

Självklart får jag inte berätta om det jag får höra. Synd, för himmel vad det händer mycket i Sverige och de som tror att Polisen inte har kontroll har fel. De jobbar hårt och i det tysta och vet mycket mer än vad allmänheten tror. Det är en myndighet som har många delar och det är ett väl smort maskineri. Mycket intressant.

Kärlek!