Fredag

ladysbadd
Lady i sin nya säng

Jag ogillar att dagarna försvinner så fort som de göra i mitt liv.

Önskvärt vore om det gick långsamt och med tid för trädgård, sticka, läsa och skriva. Den här gången var det Helmer som behövde barnvakt och det känns bra att kunna hjälpa till. Han är en mysig kille och idag är sista dagen för den här gången.

För någon dag sedan kom Jannes dotter med familj för att umgås med honom.

Jag har hela tiden valt att låta dem träffas på tu man hand, utan mig, för de är inte ofta de ses. Janne tycker jag är löjlig men om jag vore i hans ställe skulle jag vilja ha lite tid själv för mitt barn utan att den nya parterna satt bredvid från första minuten som de kom för att hälsa på. Självklart vill jag träffa dem, men inte förrän efter någon dag.

Det är ytterst sällan jag har chans att träffa Sara och Oskar på egen hand.

Men när vi gör det blir samtalen på ett annat sätt. Det är ju ändå en person, den nye partnern, som inte är lika nära i relationen. Detta är min åsikt och grundat på hur jag känner det och hur jag tänker. Nåja. Om en halvtimme kommer Helmer och vi ska vara ute i trädgården i dag. I kväll ska jag vara själv och njuta av trädgårdsarbete in på kvällen och sedan sticka och läsa.

I morgon har jag lovat att hämta mamma för loppis.

Så får det bli. På kvällen måste jag nog bjuda hit Jannes dotter med familj. De ville se växthuset. Jag tänkte bjuda på mat, det får bli så – men söndagen är min egen. Hoppas jag. Det är svårt att förklara för andra mitt behov att få en ostyckad dag då och då.

Nu ska jag sätta mig och sticka en liten stund innan Helmer dyker upp.

Kärlek!

PS jag har köpt en ny hundbädd till Lady, var kväll får jag visa henne att det är där hon ska ligga. Jag hoppas hon trivs med den.

Annonser

Vilse

Lady12april.jpg

Igår hade jag en dag för mig själv.

Och kanske börjar pensionslivet trigga igång för jag kände ”solen skiner och jag är ledig, nu går jag ut”. Jag packade ryggsäcken, kopplade Lady och stoppade karta och kompass i fickan. Min tanke var att gå längs med järnvägen ner till en mast och där hade jag tidigare, för något år sedan, gått en stig. Ok, visserligen från andra hållet – men det skulle ju inte vara speciellt svårt.

Jag traskade på och trodde mig hitta stigen.

Men inte gjorde jag det. Istället gick jag uppenbarligen i en cirkel och, mycket märkligt, kom jag ut lite mer norrut än där jag hade klivit på stigen. Hur är det möjligt? Numera inser jag i alla fall att jag har gått fel och envisas inte för mig själv att kartan är fel och jag har rätt.

Hur är det möjligt att jag älskar kartor?

Jag gjorde ett nytt försök. Insåg att stigen, som skulle vara mycket kort, inte var den jag trampade på. Jag gick och gick, utan att vara orolig, jag var nog mest undrade var jag skulle hamna. Till slut kom jag ut på en äng och jag tyckte jag kände igen den. Alltså, sedan förra året när jag gick vilse och också hamnade just där.

Jag valde att gå söderut på traktorstigen som gick längs med ängen.

Till slut hamnade jag vid en korsning där jag slog mig ner. Mina revben som fick en smäll i måndags på mtb:n värkte, och ryggen gjorde ont (mina kängor är så gamla att de håller på att falla ihop och antagligen är det de som ger mig ryggontet). Just då ringde Janne. Han undrade var jag var (det händer nästan dagligen att någon av mina närmaste ringer och frågar ”var är du”). Janne erbjöd sig att hämta mig men jag tackade nej.

Efter en stund insåg jag var jag var.

Vi tog kortaste vägen hem. Jag var helt slut och Lady också för den delen. Men efter en liten stund med vila och sedan en dusch lagade jag mat och var i toppskick tills det att Janne kom. Vi åt god mat, tittade på Let´s dance och i natt har jag sovit lugn och fint. Underbart.

Tyvärr var jag tvungen att bege mig in till Nässjö i dag.

Janne ska hjälpa mig att gjuta i morgon och jag hade köpt 4 gjutrör och plintbetong till det, men jag behövde sex av varje. Eftersom Jannes barnbarn är här passade jag på att handla paket till dem också. Det är inte lika lätt som till mina egna barnbarn, mina egna känner jag. Jannes barnbarn träffar jag någon gång om året.

Nu ska jag sticka lite.

Sedan kommer jag att köra till Haraldstorp (lite fusk) och gå på Höglandsleden till en utsiktsplats som jag har längtat efter. Hoppas vi får en fin tur, jag och Lady, och att vi inte går vilse.

Kärlek!

Lady

Lady
Lady

Jag trivs med att ha henne som en kamrat. Hon är det vackraste jag vet. I juli fyller hon 13 år. Hon får rå färs i maten varje dag, det gillar hon. Jag ler var gång hon går framför mig och de där små söta örontipparna vippar.

Ja, jag älskar henne.

Älskar ordning

Jag har kommit till skrivbordet.

Och, tjoho, där hittade jag mina anteckningar från tidigare år och bilder! När jag bodde på två ställen var det inte alltid lätt att komma ihåg att jag till exempel hade planeringen för trädgården i en mapp. Istället satte jag igång att skissa i en kalender.

När jag hittade bilder i mappen.

Ja, då tänkte jag ”synd att jag inte har dokumenterat från början”. Men idag hittade jag andra bilder i en kalender. Det är förbaskat roligt och härligt att får ordning. Jag har samlat ihop mina recept som jag önskat och det peppar mig än mer att laga och prova nya rätter.

Jag har kört igång en pärm om trädgården.

En pärm. En enda. I den har jag även platsfickor som jag kan stoppa ner saker jag vill spara och som inte går att sätta in genom hålslagare eller på annat sätt. Det som är på gång nu är alltså området runt skrivbordet.

Böckerna om hantverket ”att skriva” har jag halverat.

Det var kanske dumt att slänga dyra böcker, det kanske hade funnits någon annan som skriver som jag kunnat skicka dem till. Oftast ger jag bort, men ibland blir jag arg på mig själv som köpt böcker bara för att jag gillar böcker och att det är ett ämne som intresserar mig. De var dock för avancerade för mig och i min ilska gick de i soporna.

Om det är runt skrivbordet inomhus så försöker jag få ordning i befintliga rabatter utomhus.

Det händer att jag blir fullkomligt blind, men så inser jag att ”det kan inte växa tjockt med prästkragar här för då syns inte rosen”. När jag flyttar på prästkragarna så ändras resten av rabatten också och så kommer jag igång på nytt.

Prästkragarna hamnade för övrigt i ”pappas rabatt”. Det blev en plats, kanske inte alls ansedd från början att bli en rabatt, men när pappa dog grävde jag upp lite lökar och några småplantor från hans odlingar. De hade jag inte plats med på annat ställe och därför grävde jag ner allt det samt annat som blev över på ett ställe i trädgården som blev en rabatt.

Igår tog jag Lady och gick till Rostedts.

Det är byns affär. På väg upp ringde jag mamma och hon behövde mjölk. Jag köpte och stoppade i ryggsäcken. Sedan tog jag och Lady en extra sväng. Hon nosar och viftar på svansen och jag fångar Pokemon. Den 7 april har mamma bott här i två månader. Tiden går fort.

Hon träffar människor varje dag, hon får mat varje dag, de ser till att hon tar sin medicin och det är aktiviteter varje dag.

I går tjatade hon – igen – om att hon har saker kvar i huset där hon bodde tidigare. Jag blir så trött på det. ”Ring Roger, han plockar undan det du vill ha”, säger jag. Då blir hon arg. Hon kräver att jag ska köra ner henne igen bara för att hon ska plocka till sig ännu mer saker och kläder, som hon inte använder. ”Du har fem garderober som är proppfulla, vad ska du ha mer kläder till”, frågade jag. Då blir hon irriterad och ledsen.

Just den biten orkar jag inte med.

Annars är det så himla härligt att jag kan gå till henne, det tar cirka femton minuter närmaste vägen. Jag kan cykla och köra bil och är där på fem minuter. Vi kan ta en fika och så åker jag igen. Att hon flyttade in i februari är perfekt, för nu har hon hunnit bekanta sig med stället där hon bor och personalen. Så fort solen börjar skina kan jag köra henne i rullstolen och hon får i sig lite friskluft.

Fast nu ska jag sätta fart på dagen.

Lady äter sin morgonmat. Jag lägger till lite rå nötfärs. Det gillar hon. Det blir strax vår vanliga promenad, sedan tänkte jag ge mig ut i trädgården. Det ska bli soligt och varmt hela dagen. Älskar det.

Kärlek!

 

 

Söndag

Storesjon4november
Storesjön 4 november 2018

Dagen har gått upp i rök.

Efter frukost gick jag en sväng med Lady, sedan macka och lite stickande framför brasan. Milde tid vad skönt att sitta i fåtöljen och sticka och sedan inse att ögonen faller ihop och tillåta mig slumra en stund.

Lady är nöjd över att vara hos mig.

Inbillar jag mig. Igår stickade jag klart vante nummer två, det är isländska garnet Lettlopi och det gick fort. När jag lade vanten bredvid den jag redan stickat insåg jag att det var två högervantar. Jag stickar med en tumkil och vanten ”rättar” därför inte till sig.

I natt gnällde Lady.

Medan hon var i trädgården och skötte sina behov rev jag upp vante nummer två. Den blir nog klar i dag. Och så har jag gjort det felet också,det att sticka två högervantar. Haha!

Jag har städat det lilla förrådet, tidigare extra-toaletten.

När Oskar skulle göra i ordning tvättstugan i torsdags var jag fortfarande så dålig att jag inte orkade mer än att kasta in alla grejor i tvättstugan till förrådet. Men idag är det ordning på torpet. Och när jag ändå var igång var jag vid återvinningsstationen, det är märkligt att ett singelhushåll kan orsaka den mängd sopor som det faktiskt gör.

Nu ska jag sticka en stund.

Sedan tänkte jag ge mig på barnens rum. I morgon ska jag åka till Nässjö och se om Optimera har en bordsskiva som är tillräckligt lång för mina planer att skapa ett kombinerat sy- och barnrum. Förutom det måste jag ringa om pappas tv-abonnemang, om taxan för deras hemtjänst, till min bankkvinna för att betala det sista på huset och fixa med lite annat. Snart är ytterligare ett ekonomisk mål uppnått. Det är pengarna för lägenheten som jag tar en del av och betalar resten på huset.

Det känns bra!

Nu ska jag vidare i dagen.

Kärlek!

Lady

Lady fyllde tolv år i måndags
Lady fyllde tolv år i måndags

I måndags fyllde Lady tolv år.

Kanske tror någon att jag gjorde en hallontårta till henne? Nix. Lady och Krut får samma mat jämt av Janne och det är hans åsikt att så ska hundarna ha det. Helt ok för mig.

Tolv år den 9 juli.

Det är strongt. Janne påminner mig då och då att hon kommer att dö inom de närmaste åren och att det kan gå fort. Jag blir ledsen bara jag tänker på det.

Älskade Fina Lady.

Kvällen innan midsommarafton

cropped-smultron.jpg

Det var till trist väder dagen började.

Fast jag åt frukost i lugn och ro och sedan satte jag igång med att städa köket. Ut med mattorna, dammvippan bakom elementet, putsa fönster, putsa krukväxter och så vidare. När jag var klar tänkte jag på mina regnkläder som jag köpte för flera år sedan. De är aldrig använda.

De packade jag ner igår men behövde inte nyttja.

Trots varning för lokala regnskurar, och att det var en grå och mörk himmel, kopplade jag Lady och gick iväg. Redan efter någon kilometer åkte regnkläderna på. Gul kappa och en gul sydväst. Tyvärr valde jag gympaskor och de var blöta efter några meter, men i övrigt var jag torr. Nåja, ett par stövlar eller rejäla kängor upp till halva vaden hade inte varit så dumt.

De stövlarna jag har är en tung modell, de fungerar fint i trädgården.

Men att gå 13 km som jag gjorde idag gör mig betydligt klumpigare och det blir tungt. När jag kom hem fick jag passa barnen en stund och Oskar lånade min bil. Det kom en tjej som köpte mina kängor för tvåhundra riksdaler, jag som betalade trettonhundra för dem. Nåja, nu slipper jag se dem och slipper reta mig på dem. Aldrig mer skor över nätet, helst inte kläder heller för jag skickar ju inte tillbaka när det inte passar utan tänker ”det blir nog bra”.

Sara och Oskar bjöd på lite pizza medan jag och Oskar försökte fixa till licens-nummer på ett av pappas vapen. Polisen tyckte det var bra att Oskar förvarade dem i sitt vapenskåp. Vi får se hur det går med fortsättningen.

Nu ikväll är jag ensam.

Det är skönt. Det att hinna ifatt mig själv. Det att få låta tankarna glida iväg. Ibland kommer tankar om pappa upp. Hur kunde han bara försvinna? Ingen kvardröjande känsla av honom – han bara försvann. Det är en mycket märklig känsla. Det är nästan så att jag är förbannad på honom för det. Och mitt fina land hann inte se – inte hur väl potatisen är kupad eller hallonen som växer så fint.

Mamma har ingen ork kvar att säga något.

Hon har bara fallit ihop på något sätt. Jag försöker ringa varje dag och idag pratades vi vid i över en timme medan jag promenerade. Jag fasar för bouppteckningen. Jag fasar för att mamma faktiskt är rätt snurrig numera. Ja, det finns mycket att säga om det hela. Fast jag låter bli för jag vill inte att de som läser i min hemby ska veta allt för mycket.

Nu ska jag fortsätta med att sticka.

Kanske går jag ut och har ihjäl några mördarsniglar. Äckliga saker det där. Jag hade tänkt handla mat idag men hann inte och jag hann inte heller köpa olja som ska i bensinen till grästrimmern. Om jag har kort gräs utmed staketet så är det lättare att upptäcka dem.

Nu vidare i kvällen.

Kärlek!