Växthuset

vaxthuset21april.jpg

Det börjar ta form.

Utan Janne hade jag inte klarat det, eller kanske men då på någon månad. Min hjärnkraft tar slut innan Jannes. Jag händer helt enkelt inte med i slutet av dagen, å andra sidan är han van att läsa ritningar och jag har i och för sig rätt i både det ena och det andra. Som till exempel stuprören, där Janne sa ”nej, det är inte stuprör, du har inte fått med det i leveransen”, men jag hade rätt för det var stuprören.

I det här projektet låter jag Janne bestämma.

Det blir bäst så. Jag är förvånad över hur vi fick ihop det. Nocken var lite besvärlig, men vi byggde ihop grunden på gräsmattan och lyfte sedan upp det. Jag är mycket svagare i armarna än vad Janne är, men med nöd och näppe fick jag upp det på plats.

Nästa gång vi ska fortsätta blir till helgen.

I dag är Janne upptagen med skytteföreningens jaktstig, i morgon har jag barnen, på onsdag cyklar jag med Walle, på torsdag ska jag cykla själv med en cykelklubb i Nässjö och sedan är det helg igen…

Jag kommer inte att hinna börja driva upp plantor på det sättet jag tänkt, men med lite vilja ska jag nog få till det ändå och jag köper helt enkelt tomatplantor och har inte några större ambitioner när det gäller att odla i växthuset i år.

Idag tänkte jag ta premiärturen med cykel.

Jag skulle börjat för tre veckor sedan men en förkylning har satt stopp för det. Det är lite rossligt fortfarande men jag måste komma igång. Precis som med allt annat som är nytt så känner jag en sorts skräck, men det är bara att sätta igång. Jag ska också utmana mig själv och hänga på en grupp nybörjare i Nässjö. Det är deras cykelklubb som har tjejgrupper, vilket är fint för det – antar jag – blir en annan sorts stämning. Den som lever får se.

Så..nu ska jag diska, bädda, duscha och sedan ge mig iväg på en tur som jag har cyklat tidigare.

Det räcker fint med utmaningen att dra iväg, jag behöver inte en ny runda ovanpå det. I morgon ska jag köpa potatis att sätta, gå till frissan, cykla, rasta Lady, så lite fröer och sedan kommer barnen.

Nu kör jag igång dagen.

Kärlek!

Annonser

Växthuset tar form

vaxthuset.jpg

Vilken tur att Janne vill hjälpa mig.

Han är noggrann och jag litar på honom. Nu är grunden klar. Växthuset är på 14,1 kvadrat. Jag tänker ha det som ett växthus, alltså att odla i. Grannen kallar det pensionärskuvus och Janne säger lusthus. Inte någon jag känner hittills har sitt växthus att odla i, jag tror att de flesta bara vill sitta i den – förmodar jag – goa värmen.

Men nu är det bråttom.

Jag ska in i duschen, sedan kommer Janne och vi ska äta bland annat min hemmagjorda potatissallad. I förmiddag var jag med mamma och handlade, hon kallade mig både det ena och det andra. Snart ger jag upp. Till slut sa jag ”jag är inte stressad mamma, jag gör mitt bästa för alla runt om mig, och det skulle vara kul om du sa ”tack” någon gång. Helst ska allt gå efter hennes pipa. Hon kallade mig stressad när jag sa ”där är plastpåsarna, jag går bort till mjölet och sedan kommer jag till dig”. Det är inte tillåtet…

Jaja…

Sedan ringde hon ”du har koden och mitt bankkort är borta”, men hon hittade det efter en stund. Det är min fasa, att hon ska anklaga mig för något sådant. Hon är duktig på att ge andra skulden. Och förstås var det ett anklagande om att jag inte kör henne till Skåne, lite gråt på det och jag sa ”kan vi slippa det idag”.

I morgon har jag lovat att hämta henne några timmar innan vi ska fira påsk.

Låt det bli fint, snälla! Låt henne vara nöjd, glad och tacksam.

Kärlek!

Att äga mitt liv

trädäcket.jpg

Igår var det första dagen sedan mitten på mars som jag hade några timmar över till att göra inget alls.

Jag satt ute och stickade, åt lunchen ute och sedan satte jag mig i solstolen och somnade. När jag vaknade hade jag två timmar kvar innan jag skulle iväg tillsammans med Mona. Två timmar!

Innan dess hade jag gjort en hel del.

Hos mamma lyckades jag försäkra hennes elrullstol, jag letade upp personal så att de kunde bevittna att min bror kan sälja huset i mammas namn, jag såg till att pappas dödsbodeklaration blev underskriven och sedan hjälpte jag henne att köra en runda med elrullstolen. När jag kom hem plockade jag fram sommardäcken och körde bilen till verkstaden, gick till bibblan, Apoteket och sedan hem.

I går kväll var jag i Eksjö.

Bokhandeln där hade en författarkväll och det uppskattade jag. Under tiden ringde mamma fyra gånger (telefonen var avstängd). Så…min dag idag, som var tänkt att bära grejorna till växthuset fram till stället där det ska stå, blev inte så. Istället måste jag ner till mamma och hjälpa henne, men det ska väl inte ta så lång tid. Det var mer hon hade att säga i telefonen när hon ringde, men jag kan inte skriva om det här.

Hon säger också ”du har tid nu när du är pensionär”.

Men jag har inte det! Jag försöker förklara att jag till exempel inte kan lämna Janne att bygga mitt växthus på egen hand, vi ska bygga det tillsammans och det är mitt växthus. ”Nu tar vi den dagen till det”, sa hon om morgondagen då jag sa att vi kunde åka och handla. Jag har sagt att jag kör henne in till Nässjö och så får både hon och jag handla, men sedan måste jag hem och vara hantlangare till Janne.

Jag vet inte hur jag har hamnat här.

I den här knipan att det känns som om alla andra äger min tid. Jag måste på något sätt få stopp på detta, sätta ner foten som det heter. Men..nu har jag lite mer än en timme innan jag måste ge mig iväg.

Ibland känns det som om den enda tid jag har är några morgontimmar varje dag, jag ska väl vara tacksam för det antar jag.

Men, idag är det mamma och sedan hem och bära växthusdelar. I morgon handla med mamma och sedan förhoppningsvis fortsätta med växthuset (det hänger på Janne, han har ju annat att göra än att fixa åt mig), på lördag är det mat för hela familjen som gäller. Men sedan kanske jag får en dag för mitt eget. Egotrippad? Ja, jag är väl det.

Allt är trevligt var och ett för sig, men när det blir tvång är det inte lika roligt eller om det blir för mycket runt om. Det är nog mest att det jag tänkt med mamma, att vi skulle umgås och jag skulle slippa fixa och greja hennes prylar och problem, inte blivit av – snarare tvärtom.

Kärlek!

Lugn

Potatis.jpg

Det enda jag önskar mig är lugn.

Just nu, och de veckor jag har varit ledig, är bara en enda stress och fulltecknat. Det finns säkert de som skulle gilla att ha det så, men jag vill ju bara gå i min trädgård och pyssla. Cykla lite och umgås någon dag i veckan. Egotrippat? Kanske.

Idag har jag stigit upp tidigt.

Jag ska strax in i duschen och sedan susa vidare till mamma. Lasta in några kartonger med prylar till henne, fixa en försäkring på hennes elrullstol, hon ska skriva under deklarationen för dödsboet och den ska postas. Sedan bär det av hem igen för att lasta in sommardäcken och köra bilen till macken där de ska byta i morgon. Efter det hem och laga lite mat, diska och kanske får jag en timme innan det är dags att åka till Eksjö.

I Eksjö är det en författarafton och det vill jag vara med på.

I morgon fortsätter det på samma sätt. Hoppas mamma accepterar att jag inte har en bil förrän på fredag, jag vet att hon vill iväg och handla. Jag hoppas att det kommer en bra tid framöver där jag slipper fixa hela tiden med mamma och hennes boende.

Kärlek!

Min bror och jag

Jag och Roger 16 april 2019 II.jpg

Vi är inte världens bästa vänner.

Det är minimal kontakt mellan oss, min bror och jag, men kontakten är bra när den väl är där. Idag har jag haft en fulltecknad dag, i morgon ska jag fokusera på att betala räkningar åt mamma och bokföra dem samt köra och lämna lite fler lådor med grejor hon ville ha från sitt gamla hem och som Roger hade med hit upp i lördags.

Efter det ska jag lämna in bilen för att få däcken bytta.

På kvällen är det dags för något jag längtar efter, en författarkväll på Eksjö bokhandel. Om ni ska besöka en enda bokhandel i sommar tycker jag det ska vara den i Eksjö. Den är romantisk, inbjudande och har fantastisk personal – men var beredd på att halva semesterkassan går åt att betala allt intressant som ni plockar på er. Jag får alltid logga in på min bank via mobilen och föra över pengar när jag handlar där. Svårt att motstå liksom.

Nu ska jag hålla kväll.

Fundera lite, fixa och greja. Sticka på min tröja och kela med Lady.

Kärlek!

Igår

Utkiksplatsen.jpg

Igår var jag tvungen att åka till Nässjö.

Sådan tycker jag är bortslösad tid. Fast det var bara att göra det. Dessutom var Jannes barnbarn på besök och jag brukar och vill köpa presenter till de två. När det var gjort tog jag Lady i bilen och så åkte vi till Haraldstorp. Därifrån gick vi längs med Höglandsleden fram till Vikskvarn.

Jag hade ett mål

När jag och Janne var nyförälskade visade han mig en utkiksplats. Där fanns en bänk som någon gjort sig besväret att skruva fast i berget. Jag tyckte det var fint och en tanke slog mig att det skulle vara det perfekta stället för en förlovning. Nu är jag inte lika angelägen att få en ring på fingret, jag trivs utmärkt själv och att ansvara både för hus, ekonomi och allt annat på egen hand. Jag gillar helt enkelt att leva ensam. Särbos är inte dumt alls.

Vi gick en skön runda i fint väder.

När vi var framme vid Vikskvarn gick över bron och vidare uppför en brant. Där fanns bänken, målet för min vandring. Det var inte lika fint längre, jag såg kanske bara Janne som utsikt den där gången – i går var det mest skog och skog och skog. Ja, faktiskt bara skog.

Efter att ha nått mitt mål gick jag vidare till Sjöbo.

Därifrån skulle jag gå tillbaka menfrån andra sidan ån. Men jag snurrade runt rätt länge utan att hitta någon stig, men fram kom jag. Nästa gång tror jag att jag ska gå från andra hållet. Det kan vara lättare om man kommer på en stig, följer den och sedan när den nästan är osynlig ändå kunna ana den för jag vet var den ska leda.

Till slut var vi framme vid bilen igen.

Janne hade skickat ett sms om att det varm middag klockan 6.30 och det var precis att jag hann hem och duscha. Men han hade talat in meddelandet och sagt 6.30 när han menade 18.30 och jag tolkade det som 16.30 och tänkte att det är för barnens skull han ändrade tiden. Det blev mat så småningom.

Mina revben gjorde jäkligt ont.

Det var en befrielse att komma hem efter mat och tv för att stoppa i mig Alvedon. När jag lagt mig tänkte jag ”vad är det som låter”. Ungefär som ett svagt ljud när något inte ligger rätt i diskmaskinen eller som om kylskåpet surrade. Jag var uppe och kollade. Kröp ner i sängen igen och då hörde jag ljudet igen. Till slut fattade jag att det kom från mitt högra öra. Jisses!

Idag vaknade jag och förkylningen har lossnat.

Det forsar snor ur kranen och mina revben känns av varje gång jag ska fräsa ur näsan. Men idag är det söndag. Det var tänkt att vi skulle börja med växthuset men Jannes dotter med barn kom emellan och jag är förkyld och mamma vill nog att jag ska hälsa på. Vi får se hur det blir med det där sista. Jag ska i alla fall ringa henne.

Kärlek!

Vilse

Lady12april.jpg

Igår hade jag en dag för mig själv.

Och kanske börjar pensionslivet trigga igång för jag kände ”solen skiner och jag är ledig, nu går jag ut”. Jag packade ryggsäcken, kopplade Lady och stoppade karta och kompass i fickan. Min tanke var att gå längs med järnvägen ner till en mast och där hade jag tidigare, för något år sedan, gått en stig. Ok, visserligen från andra hållet – men det skulle ju inte vara speciellt svårt.

Jag traskade på och trodde mig hitta stigen.

Men inte gjorde jag det. Istället gick jag uppenbarligen i en cirkel och, mycket märkligt, kom jag ut lite mer norrut än där jag hade klivit på stigen. Hur är det möjligt? Numera inser jag i alla fall att jag har gått fel och envisas inte för mig själv att kartan är fel och jag har rätt.

Hur är det möjligt att jag älskar kartor?

Jag gjorde ett nytt försök. Insåg att stigen, som skulle vara mycket kort, inte var den jag trampade på. Jag gick och gick, utan att vara orolig, jag var nog mest undrade var jag skulle hamna. Till slut kom jag ut på en äng och jag tyckte jag kände igen den. Alltså, sedan förra året när jag gick vilse och också hamnade just där.

Jag valde att gå söderut på traktorstigen som gick längs med ängen.

Till slut hamnade jag vid en korsning där jag slog mig ner. Mina revben som fick en smäll i måndags på mtb:n värkte, och ryggen gjorde ont (mina kängor är så gamla att de håller på att falla ihop och antagligen är det de som ger mig ryggontet). Just då ringde Janne. Han undrade var jag var (det händer nästan dagligen att någon av mina närmaste ringer och frågar ”var är du”). Janne erbjöd sig att hämta mig men jag tackade nej.

Efter en stund insåg jag var jag var.

Vi tog kortaste vägen hem. Jag var helt slut och Lady också för den delen. Men efter en liten stund med vila och sedan en dusch lagade jag mat och var i toppskick tills det att Janne kom. Vi åt god mat, tittade på Let´s dance och i natt har jag sovit lugn och fint. Underbart.

Tyvärr var jag tvungen att bege mig in till Nässjö i dag.

Janne ska hjälpa mig att gjuta i morgon och jag hade köpt 4 gjutrör och plintbetong till det, men jag behövde sex av varje. Eftersom Jannes barnbarn är här passade jag på att handla paket till dem också. Det är inte lika lätt som till mina egna barnbarn, mina egna känner jag. Jannes barnbarn träffar jag någon gång om året.

Nu ska jag sticka lite.

Sedan kommer jag att köra till Haraldstorp (lite fusk) och gå på Höglandsleden till en utsiktsplats som jag har längtat efter. Hoppas vi får en fin tur, jag och Lady, och att vi inte går vilse.

Kärlek!