Kvällen innan midsommarafton

cropped-smultron.jpg

Det var till trist väder dagen började.

Fast jag åt frukost i lugn och ro och sedan satte jag igång med att städa köket. Ut med mattorna, dammvippan bakom elementet, putsa fönster, putsa krukväxter och så vidare. När jag var klar tänkte jag på mina regnkläder som jag köpte för flera år sedan. De är aldrig använda.

De packade jag ner igår men behövde inte nyttja.

Trots varning för lokala regnskurar, och att det var en grå och mörk himmel, kopplade jag Lady och gick iväg. Redan efter någon kilometer åkte regnkläderna på. Gul kappa och en gul sydväst. Tyvärr valde jag gympaskor och de var blöta efter några meter, men i övrigt var jag torr. Nåja, ett par stövlar eller rejäla kängor upp till halva vaden hade inte varit så dumt.

De stövlarna jag har är en tung modell, de fungerar fint i trädgården.

Men att gå 13 km som jag gjorde idag gör mig betydligt klumpigare och det blir tungt. När jag kom hem fick jag passa barnen en stund och Oskar lånade min bil. Det kom en tjej som köpte mina kängor för tvåhundra riksdaler, jag som betalade trettonhundra för dem. Nåja, nu slipper jag se dem och slipper reta mig på dem. Aldrig mer skor över nätet, helst inte kläder heller för jag skickar ju inte tillbaka när det inte passar utan tänker ”det blir nog bra”.

Sara och Oskar bjöd på lite pizza medan jag och Oskar försökte fixa till licens-nummer på ett av pappas vapen. Polisen tyckte det var bra att Oskar förvarade dem i sitt vapenskåp. Vi får se hur det går med fortsättningen.

Nu ikväll är jag ensam.

Det är skönt. Det att hinna ifatt mig själv. Det att få låta tankarna glida iväg. Ibland kommer tankar om pappa upp. Hur kunde han bara försvinna? Ingen kvardröjande känsla av honom – han bara försvann. Det är en mycket märklig känsla. Det är nästan så att jag är förbannad på honom för det. Och mitt fina land hann inte se – inte hur väl potatisen är kupad eller hallonen som växer så fint.

Mamma har ingen ork kvar att säga något.

Hon har bara fallit ihop på något sätt. Jag försöker ringa varje dag och idag pratades vi vid i över en timme medan jag promenerade. Jag fasar för bouppteckningen. Jag fasar för att mamma faktiskt är rätt snurrig numera. Ja, det finns mycket att säga om det hela. Fast jag låter bli för jag vill inte att de som läser i min hemby ska veta allt för mycket.

Nu ska jag fortsätta med att sticka.

Kanske går jag ut och har ihjäl några mördarsniglar. Äckliga saker det där. Jag hade tänkt handla mat idag men hann inte och jag hann inte heller köpa olja som ska i bensinen till grästrimmern. Om jag har kort gräs utmed staketet så är det lättare att upptäcka dem.

Nu vidare i kvällen.

Kärlek!

Annonser

2 reaktioner på ”Kvällen innan midsommarafton

  1. Ledsamt att din mamma inte mår bra. Så klart det är upprivande att förlora en livskamrat. Pappa blev aldrig riktigt sig lik efter mammas död. Han hade skött henne mer och mer (som jag gjorde med Bengt) och syrran och jag trodde båda att han vartefter skulle ta upp sina gamla hobbies och engagemang igen, men så blev det inte. Vi tjatade att han åtminstone skulle gå med i någon av körerna igen, och han gick dit ett par gånger, men mer blev det inte. Goda vänner besökte honom och bjöd hem honom, men som vi förstod tog han inga egna initiativ. För den delen har jag väl inte blivit mig riktigt lik heller. Önskar jag hade något bra råd att komma med, men det har jag inte. Du pratar med henne i telefon var dag, det är bra. Kram.

    Gilla

    1. Ja, jag pratar med henne nästan varje dag, oftast närmare en timme. Hon har en fast aktivitet varje måndag, det är lunch och bingo på ett äldreboende. Sedan vill hon gärna åka och handla, men hon svär och kritiserar färdtjänsten istället för att tänka att det är bra att den finns. Papper, som försäkringar och annat har hon inte en susning om och jag skrev tydligt på kuverten ”vänta till hösten” och ”vänta på besked” och ”ge till Roger” – ändå är hon och drar i de där papperna ändå. Sedan är det mycket annat också som jag inte vill skriva här.
      Hon hänger inte med i skallen på något sätt, jag såg det på henne när hon var här. Trots allt tror jag att hon tyckte det var allt för jobbigt. Hon är ängslig på ett sätt som hon inte varit tidigare och så blir hon lätt arg.
      Jag tror allt har blivit för mycket för henne. Jag försöker att inte tappa tålamodet när hon inte hänger med.
      Hoppas hon får några fina år här uppe i Småland.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s