Mitt eget land

Plattor i landet

Sedan jag var liten har jag velat odla.

Jag minns att jag i sjuårsåldern fick lite fröer, men det krävs även lite kunskap om att vattna, göda och gallra. Längtan har alltid funnits där. När jag och Sara bodde i vår senaste gemensamma bostad hade jag turen att få en pytteliten gräsmatta på köpet. En kväll kom Sara hem och fick se mig där ute, hon sa ”här går du och skrotar och är lycklig”.

Det där stämmer fint.

Jag blir lycklig när jag får rensa ogräs, plantera och drömma. När jag flyttade hit fick jag en stort gäng plattor av grannen tvärsöver gatan. Inte för att jag visste vad jag skulle ha dem till men jag och Janne slet med de där tunga fyrkanterna.

Nu är de flesta i mitt land.

De bildar fina gångar och jag älskar det. Det jag har lärt mig och som förvånar mig är att jag upptäckt konsten att vänta. Nåja, lite i alla fall. Senast jag lade plattor i landet tänkte jag att nu vet jag inte hur jag ska göra. Det blev bra på det sättet.

När vi grävde nya potatislandet kom jag på hur jag skulle göra.

Nu är det en ny gång. Den slet jag med i går för var platta väger mycket. Ok, jag fick offra lite jord (jag hade en rad med för av gulbetor där), men det är det värt. Jag odlar för att det är kul och jag vill att det ska vara vackert.

Snart har jag hunnit i fatt.

Det stora växthuset får vänta. Nu känner jag att det bästa är att hand om det jag har och få in en rutin. Fast nu ska jag sitta ner och läsa en stund. Kroppen har fått sig små kickamockor av allt bärande i går, axlarna värker och kroppen är trött.

Kärlek!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s