Pappa

8 maj, pappa är död

Pappa

Jag är glad över att jag fick ha dig länge i mitt liv.

Det betyder att jag hann bli vuxen på ett sätt att jag insåg att ditt ibland burdusa sätt endast var omtanke. Du växte upp i en generation där männen slet hårt på arbetet och kvinnorna var hemma och skötte om hem och barn. En generation där männen var patriarker.

Pengar styrde, nu som då.

Att vara den som drog in slantarna till ett hem betydde också att det gick att bestämma, den som drog i pengarna hade makten. Jag lärde mig det, ingen man har försörjt mig. Du var snäll och du föredrog en rejäl sak framför flera billigare. Ja, skräp skulle nog både du och jag säga. Därför tänker jag ha mitt tjocka silverarmband på mig under begravningen. Jag får putsa upp det först.

Det var en jul och jag vet att jag gick på gymnasiet.

En tjej i skolan var min idol och hon hade just en tjock länk i silver. Jag drömde om en sådan. När du följde med mig till guldsmedsbutiken köpte du det tunna som jag valde ut, för jag kunde inte förmå mig till att önska något så dyrt som den där länken. Hur det gick till vet jag inte, kanske var det din attityd att det skulle vara ordentliga doningar som gjorde att jag fick armbandet – eller insåg du var min blick drogs till.

Vi hade en hel del gemensamt.

Även om de flesta som sett dig tillsammans med mig och min bror, tydlig insåg att en son var det bästa, känner jag ingen bitterhet för det. Vi tog igen det under de senaste åren, jag vann respekt av dig. Ja, faktiskt var Sara en gång så arg att jag trodde hon skulle koka sönder sitt hjärta. Det var första gången hon insåg hur du gjorde skillnad. De sista åtta åren städade jag till dig och mamma, ibland hade du vita kuvert som det stod ”Eva” på. Det kunde vara från Telia och var kryptiskt skrivna på ett sätt att du ville reda upp vad det egentligen stod.

De senaste åren sa du ”tack” på ett sätt som liknar mina egna ”tack”.

En sorts ”tack” som går in i hjärtat. Du var tacksam för att jag städade och när jag sa ”nu har jag städat badrummet så det ser ut som om porslinet är nytt” log du så jäkla fint. Det är det leendet jag vill minnas.

Du sa inte ett ont ord om mamma.

Det gör mig glad. För även om mamma säger att ni var lyckliga en gång i tiden minns jag nog de hårda orden mest. På väg hem till Småland igår kväll förstod jag att ni kunnat vara lyckliga in i det sista, men att missförstånden och såren i era hjärtan gjorde att det gick tokigt. Det var inte många gånger jag var hos er och städade utan att ni grälade.

Två gånger under de senaste åren hände det att ni kunde le och skratta mot varandra.

En gång var på min födelsedag och jag minns med ett leende att vi firade min dag och att ni skojade med varandra. Du sa något till mamma och mamma ”kontrade” och ni skrattade båda två. Det ska jag bära med mig framöver.

Det var något mycket ovanligt.

Annars tror jag nog att jag har lärt mig mycket av att studera er två, så mycket att jag har haft svårt att få till ett vettigt förhållande. Gud ska veta att jag har försökt. Jag ville absolut inte ha det som ni, därför har jag gett upp – för ett äktenskap ska byggas på diskussioner, vänskap, förståelse och ett försök till att sätta in sig i den andres situation. Ni hade chansen men det blev fel, det hade kunnat gå bra.

Jag är glad att jag hann bli så vuxen och lugn att jag bara lyssnade och inte sa emot. Jag hade mitt liv och du, en kraftkarl, blev allt mindre betydelsefull för samhället runt dig. Från att ha varit en man att tala om inom idrottsföreningen i byn blev du på slutet till och med bortmotad från din roll som parkeringsvakt när det var bingokvällar. Det gjorde ont att höra.

Du var en bra pappa för mig.

Det spelar ingen roll att min bror var din favorit, när vi var själva – du & jag – log du snällt mot mig och jag vet att du småskrattade när jag tittade på en faktura som du lurat i mamma att den var för dyr och att det var hennes fel. Telefonräkningen. Den där ni hade ringt för tio kronor och resten var abonnemang. Du var en lurifax på många sätt.

Jag minns mycket med dig.

Det var synd att du aldrig förstod hur mycket jag älskade jord, odla och träd – alldeles precis som du. Du trodde inte ens att jag kunde köra en skottkärra med ris. Alltså, pappa! Jag fick lirka med dig och säga ”jag kan väl ta en meter i taget” och så tog jag skottkärran och körde riset raka vägen in i skogen femtio meter bort. Där fick du allt ge dig! Annars var det ju ”broren min” som skulle sköta sådant. Synd att du inte lärde mig att borra, att välja rätt skruv till rätt vägg. Istället är det Janne, som suckar och visar. Men jag gör det. Fan i mig – jag gör det och vägrar vara ett offer som inte kan sätta upp en hylla. Faktiskt snickrade jag ihop ett skåp som Sara hade i sitt vardagsrum. Det var de gamla knutbrädorna från min stuga som stod för materialet.

I sommar jag ska jag fortsätta att snickra och Walle vill hänga på.

Igår dog du. Sara och Oskar var här på kvällen och det gick bra. Jag var lite rädd att Sara skulle få mig ur balans genom att gråta och vara förtvivlad. Det är det svåraste, det att se mamma och Sara gråta. Oskar kramade om mig igår, han är världens bästa svärson – men jag lyckades hålla tårarna tillbaka.

Framåt kvällen planterade jag och Janne det valnötsträd som jag hade med mig från Vanneberga.

När Janne kramade om mig efter att vi planterat, vattnat och tryckt till jorden grät jag. Sedan grät jag på natten när han höll om mig. Jag hade varit så ensam utan honom, ensam i min sorg. För mamma är svag och jag kan inte tappa masken inför Sara.

Trädet blir ett fint minne framöver om det klarar av klimatet på småländska höglandet.

Ett träd från dina marker planterat samma dag som du dog. Jag har ett som Sara ska få till sin nya trädgård. De har en stor tomt och det ska väl få plats i någon hörna.

Idag är jag hemma från jobbet.

Du var stolt över att jag fått nytt jobb på Polismyndigheten. Jag var glad över din tydliga stolthet. Jag ska ut och plantera idag. En dag i trädgården där tankarna går till dig mest hela tiden och tårarna rullar lite försiktigt över mina kinder.

Varför gråter vi?

Du hade så himla ont i slutet, du blev 87 år och vem som helst skulle vara tacksam för att dö i den situationen. Ändå gråter jag.

Du dog i går.

Det var en fin dag att dö på och mitt körsbärsträd slog ut i full blom och det var en fågel som vägrade att sluta sjunga. Jag vet med mitt intellekt att det var värmen och blommorna som gjorde fågeln lycklig, men i min själ kändes det att det var du som satt på en gren och sjöng för full hals.

Det bli en tuff pärs framöver.

Men jag stöttar mamma och jag låter henne gråta, prata och skratta. Jag låter henne prata om dig, om dina döda släktingar och om hennes strategi. Till exempel vägrade hon att ringa och berätta för människor i byn, men hon fick min bror att åka till byns skvallerkärring och sedan visste både hon och jag att alla skulle veta inom en halvtimme.

När jag körde mot Skåne i natten mellan söndag och måndag ringde hon färdtjänst.

Fungerade det? Nej. Jag gjorde en vansinnesfärd neråt. Ovan vid att köra och ovan vid natten och mörkret. När jag parkerat utanför sjukhuset ringde mamma och grät. Hon hade inte fått färdtjänst vid avtalad tid, en timme senare hade hon ringt och då hade det blivit ”ett misstag”, sa de på färdtjänsten, och de kunde erbjuda en bil klockan ett på natten. Då slängde hon på luren. Hon ville ju vara hos sin livskamrat sedan 64 år tillbaka.

Jag berättade det för dig.

”Det är krut i tanten, hon slängde på luren”, sa jag till dig och du drog på smilbanden.

Det var en fin dag att dö på. Jag hoppas valnötsträdet klarar sig och var gång mitt körsbärsträd slår ut i full blom nästa år ska jag minnas dig extra mycket.

Eva

Annonser

14 reaktioner på ”Pappa

  1. AnnA

    Så fint du skriver om din pappa, det går rakt in i hjärtat. Både bra och mindre bra minnen, men mest skiner kärleken igenom. Stor kram till dig Eva!

    Gilla

  2. Anonym

    Ett liv har så många nyanser. Du fångar så mycket med dina rader. Det som var, det som kunde blivit, hur kort vår tid är. Respekt och värme till dig.

    Liked by 1 person

  3. bengtssonmonica

    Så fina ord om din pappa. På söndag år det ett år sedan som min
    mamma somnade in och gjorde pappa sällskap, där, på andra sidan… Livet går vidare, om än lite annorlunda. Kram till dej!

    Liked by 1 person

  4. Alesi

    Så fint och innerligt du skrivit om din pappa, det är fint att få ta del av.
    Klart det är tungt även om pappa nådde aktningsvärd ålder och säkert kände sig klar.
    Varm kram till dig

    Gilla

  5. Tack för fina kommentarer och tröst. Jag mår bra, det förvånar mig. Idag har vi varit i trädgården, hela dagen, jag och Janne. Barnbarnen har varit här. Jag fruktar dock begravningen. På onsdag åker jag till mamma och storstädar och sover över, på torsdag dukar jag och gör fint samt har tid till andra eventualiteter. På fredag är det begravning och på lördag åker jag tillbaka till Bodafors.

    Livet alltså!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s