Tredje

Lady, november 2019

Idag är jag inne på tredje veckan som förkyld

Hela tiden har jag haft ont i nacken och igår slog även ischiasen till,, men trots allt så går det på rätt håll. Jag kan fortfarande inte prata utan att hosta och jag hostar minst en timme på morgonen.

Ändå, trots eländet, har mitt goda humör och lusten till livet börjat återvända. Jag har gjort upp roliga planer för julklapparna, antagligen – men det vet man aldrig vad som händer – kommer även Oskars föräldrar och syster med barn på julafton. Sara har blivit varse om döden och jag blev bjuden till dem på julen. Jag vill gärna ge Oskars familj något, men det måste ju vara något som inte kostar mycket, både för att de inte ska känna tacksamhetsskuld men också för att jag längst inne avskyr den sortens julfirande, alltså hysterin med kommersen, som alla tycks vara ok.

Anna-Lena, Jonas och Fia firar lite lugnt.

Vad jag har hört så har Fia redan lagt beslag på alla eluttag för att få upp stjärnor och annat, och på den korta tid som jag har känt henne så tror jag att det blir en hel del nytt på julbordet. Jonas gillar att spela och de gör det också.

Å andra sidan är det helt ok för mig att fira med Sara.

Även om det är mammas död som för tillfället har satt sina spår i henne, är det mysigt att komma hem till dem. Hon pyntar så fint och barnens glädje är roligt att se. Till dem har jag köpt Nerf, varsin likadan – en sorts skjutvapen som de båda har bockat i, men det största jag ger dem är pengar på deras konton. Tyvärr går det inte att spara i deras namn och samtidigt binda dem för långt tid framöver och bestämma när de får ta ut pengarna, därför har jag valt att sätta in i fonder i mitt namn, men kontona heter tydligt Walle och Helmer och jag redovisar till Oskar i form av utskrifter där det står barnens namn.

Sara tycker att man ska leva här och nu.

Jag tror det har med att göra att vi sällan hade pengar till något extra när hon växte upp. Oskar är däremot intresserad av att spara Nåja, jag har i alla fall planerat fina julklappar till Oskars familj – jag hoppas de tycker de är fina, jag känner ju inte dem. Om det inte kostar mig mycket kan de ju ge bort dem i efterhand.

Trots förkylningen har jag varit ute med Lady varje dag.

Ibland går jag runt samhället sent på kvällen också. Vi travar på, Lady med reflexväst (jag har även ett blinkande halsband, men jag har en känsla att hon inte gillar det, därför är det ytterst sällan jag hänger på det), jag har ylletröja, varm kappa, reflexväst, mössa, halsduk, vantar – ja, jag är varm och det är skönt när värmen kommer under promenaderna. Ofta är kvällarna klara och det är en skön känsla att vandra längs gatorna när det är adventsljusstakar i fönstren, stjärnor och utomhusbelysning.

Förkylningen gör mig trött.

Förstås. Därför gör jag varje dag en plan om några få saker som jag ska göra. Ibland blir det inte alls av, men i förgår lagade jag en god pizza med getost och grönkål, färskost och granatäppelkärnor, valnötter och flytande honung – ja, ni hör hur gott det låter. För att känna mig lite duktigt, eller kans inte usel, så räknas även promenaden med Lady in i göromålen. Igår gjorde jag kola. Två sorter och jag blev vis, för den ena kokade och kokade och jag tänkte att det får vara klart trots för låg temperatur – ja, det blev inte bra – medan den andra blev supergod och lagom konsistens.

Den senaste veckan har jag varje dag lagt in ”sätt upp belysningen i äppelträdet”.

Fast jag har inte orkat. Idag står det ”promenad med Lady”. ”sticka klart vantarna” och ”sätta upp belysningen” på schemat. Om jag har ork i sinnet ska jag gå bort och kolla på lokalerna som Oskar har köpt åt sitt företag. Hur duktig är inte han? Från ett litet enmansföretag som han startade för tre år sedan, till AB, till en anställd och nu egna lokaler. Han är duktig, men han arbetar också hårt och Sara och barnen får betala med tid utan honom.

Mamma.

Ja, jag saknar henne. Jag trodde hon bara var trött, hon hade besöksförbud – jag borde bett den personal som jag tyckte om att öppna hennes altandörr så att jag kunde smitit in – eller bara helt öppet sagt att ”nu går jag in till mamma” genom altandörren. Besöksförbudet skulle ju hävts i alla fall några dagar senare och det visste jag om, men det gällde ju att hela tiden hålla masken inför de som bestämmer – annars skulle det säkert gått ut över mamma på något sätt.

De som har hand om våra gamla och barn har en särskild makt, och jag hoppas Gud straffar dem hårt om de har använt den på fel sätt.

Nu är mamma död, så jag lägger det åt sidan och hyllar personalen som var fin mot henne, de som gjorde henne glad. Men, om jag hade vetat hade jag inte accepterat att inte få hälsa på henne efter att hon brutit nyckelbenet. En god vän till mig har en gammal mamma som hellre låter henne bo hemma och eventuellt ramla än låsa in henne på äldreboendet. De kan hälsa på som de vill, mamman åker på utflykt en gång i veckan med väninnor som har bil och kör.

Tänk att numera resonerar på det sättet.

Ute ligger ett mycket tunt täcke av snö. Jag har satt på mig broddarna för det är lätt att halka eller slinta lite och med det sträcka en muskel. I morgon tänkte jag gå till bibblan, jag måste ha något att läsa. Tur att jag har min stickning annars hade jag gått omkring som en osalig ande.

Nu ska jag fortsätta dagen med att sticka vantarna klara. Kaffet var extra gott. Lady är inne i en period där hon äter sin mat om jag blandar i en wienerkorv som är lätt stekt. Hon ligger bredvid mig just nu, de senaste månaderna har hon börjat lägga sig tätt intill stolen, vilket innebär att om jag rör mig så märker hon det. Dessutom tittar hon upp på mig då och då, precis som ett barn som ska sova men måste försäkra sig om att föräldern sitter kvar bredvid. Haha!

Kärlek!

Svänger

Ibland förstår jag inget alls.

Igår tog jag ett test för covid-19, efter att jag ringt till vårdcentralen dagen innan och förklarat att jag trodde det var en vanlig förkylning men att jag hostade rejält efter 1,5 vecka. Kvinnan i andra änden sa att smittspridningen var stor på höglandet och hon ville att jag skulle ta en test.

Därför gick jag dit, stod i kyligt duggregn och väntade.

Det var runt fem bilar och en person, likt mig, hade använt apostlahästarna. När jag satt på en stol utomhus, med pinnen i näsan (ska tydligen sitta kvar där i 30 sekunder) kom gråten över mig. Jag storgrät inte, jag snyftade inte – men jag kände att jag blev så ledsen över mamma och situationen Just nu känns det inte så roligt att leva, men oroa er inte för jag tänker inte ta livet av mig. Det blir bättre och vem som helst som hostat rejält i nästan två veckor kan bli deppig.

Efter testet gick jag en tur med Lady.

Sedan hämtade jag varor jag köpt online. Hur skulle jag gjort om jag inte hade haft bil? Men, nu har jag bil och det gick bra. Faktiskt tror jag att jag ska fortsätta handla på det sättet. Alla varor var ok, men jag hade nog tryckt en extra gång på vinäger för där fanns två flaskor av det. Efteråt drack jag äntligen gott kaffe och med soyamjölk som var skummad, istället för gammal mjölk som inte ville skummas alls.

Idag vaknade jag av en hosta som inte ville ge med sig.

Det var deppigt. När jag ätit min gröt blev humöret bättre och jag kände mig pep på både det ena och det andra för att sedan brista i gråt för mitt torftiga liv. Nu tänker jag ta itu med dagen, torftigt är ju inte heller fel, men det förvånar mig att jag känner mig sällskapssjuk. Lite övergiven-känsla kommer över mig då och då.

Idag är det fredag.

Jag ska fixa lite smått här hemma som har blivit åsidosatt eftersom jag inte orkat på samma sätt som tidigare. Det är julpynt som ska gås igenom, jag ska sätta upp belysningen på äppelträdet, jag tänkte sy linneservetter till en julklapp, sticka ett par vantar och gå ut med Lady. Jag ska, omigen, försöka ta mig i kragen och greja med mitt liv.

Lyckligtvis har jag några böcker att läsa.

Därför ska jag börja med det, fortsätta läsa ”Spegelmannen” av Kepler.

Kärlek!

Godermorgon

Trots hosta, som gör att lungorna flyttar sig, är jag vid gott mod.

Jag har sovit gott, mjölken sjunger på sista versen och har passerat ”bäst före datum” – men jag är inte speciellt kinkig. Idag fick jag ringa tandläkaren igen och flytta min sista tid till nästa vecka, det fungerar inte med min hosta att ligga på rygg och gapa, och dessutom får man inte gå till tandläkaren vid ”minsta symtom”. Jag har även, nu på morgonkvisten, fixat med lite småsaker som legat tungt över mina axlar.

Bland annat har jag lyckats krångla till det och startat Spotify med två olika konton.

Dubbel betalning med andra ord. Jag hade ett gammalt från tiden i Bromölla och, i en aning berusat tillstånd, lyckades jag inte aktivera det och valde ett annat konto. Fast jag hade fel, båda körde igång. Alltså, helt mitt eget fel. Jäklar! Hur som haver har jag nu avslutat det ena kontot och snällt erkänt mitt fel och frågat om de möjligen kan ge mig tillgodohavande för de tre månaderna.

Jag har tankat över bilder som jag vill spara och ska installera om min telefon.

Det hoppas jag går bra. Sedan ska jag göra ett fotoalbum om mamma till mig och Sara, jag tror inte min bror vill ha så jag frågar inte. Jag har lagt in betalningar till månadsslutet och har tagit hem ett fotoprogram som jag ska göra fotoboken om mamma. Plus lite annat som att kolla barnens fondkonton. Min tanke är att till jul får de ändå en massa leksaker därför har jag satt in pengar vid jul och födelsedagar. Barnen minns ändå inte vad de får av mig, istället jag köper något att slå in – skitsaker i mina ögon – för deras skull och sedan får Oskar papper på insättningarna. Det känns bra.

Jag har städat badrummet och går nu och kollar och sniffar lite då och då.

Efter en tur med Lady har jag lagat mat och nu är det starkt kaffe jag njuter av. Om en stund ska jag sätta mig ner och läsa, jag har köpt böcker via nätet eftersom jag inte vill gå in på bibblan.

Kärlek!

Snart

Min pappa någon gång för många år sedan, när han ännu var stark och envis.

Jag skäms.

Men var gång jag är förkyld eller har migrän är det svårt för mig att vara tacksam för livet och att känna mig nöjd och glad. Jag blir mest orolig och rastlös. Helgen har varit bra, jag har kämpat på och försökt följa den inre känslan.

Idag var morgonen bra.

Jag tog emot Helmer strax efter sju för att han skulle slippa fritan före skolan. Personalen på skolan är lite olika. ”Välkommen tillbaka, Helmer”, sa Robert när vi passerade grinden till skolgården. När jag skulle släppa av honom utanför dörren ville han att jag skulle följa med in. Han fick hjälp med inneskorna och sedan sa jag till personalen som stod där och tog emot barnen att ”Helmer har inte varit här på två veckor så han är lite ängslig”, men utan någon återkoppling. Ledsamt. Helmer gick in för att hänga av sig jacka och väska, när jag vände mig om stod Robert där och sa ”jag hörde vad du sa”. Fint.

Personalen på ett vårdhem, servicehem, skola och förskola är viktigast i hela världen.

På väg till skolan passerade vi hans förskola, normalt brukar han vilja titta in genom fönsterna och då brukar personalen öppna fönstret på glänt och byta några ord med honom – men idag ville han inte. Fast jag såg att de vinkade åt honom och jag vände honom om handgripligt och så vinkade vi. Personalen på Grodan är fantastiska, underbara och bäst av alla förskolor. Tänk ändå att föräldrar lämnar sina barn och egentligen bara kan hoppas på att barnen blir väl bemötta.

Efter att ha lämnat Helmer i skolan gick jag på promenad med Lady.

Lady har jag med mig till skolan och barnen är så glada i henne. Walle dök upp och både Liam och Nilo är snabba med att säga ”hej Eva”. Underbara barn. Jag och Lady passerade mammas uteplats och jag blev ledsen, det bor ju någon annan där numera.

Fast det blev en fin tur.

Jag mötte mannen som går ut med Nellie, det är en collie som en äldre kvinna äger men hon kan inte längre gå ut med sin hund så en av hennes grannar tar en morgonpromenad med henne – hunden alltså. Nellie går lös och det gör Lady också, fast jag kopplar min hund där det kan komma bilar.

När jag kom hem kunde jag inte riktigt plocka fram någon energi.

Livet kändes rätt hopplöst. Jag har massor av tid över, men jag kan inte utföra några sysslor som att köpa en belysning eller prova en kappa jag är intresserad av. Jag kan inte gå till biblioteket. För jag hostar förskräckligt och jag tror jag hade blivit lynchad om jag hade visat mig i en affär.

Walle dök upp efter skolan.

Det gör han nästan varje dag och är jag inte hemma så ringer han och säger ”var är du”. Jag kände att jag måste hitta på något med honom fast jag egentligen ville lägga mig ner och sova bort dagen. Istället kom en adventsstjärna upp i fönstret och två adventsljusstakar. Jag struntar i att det är advent först om en vecka, jag gör vad jag kan för at liva upp livet.

Ändå kan jag nog säga att det glimmar till här och där under dagarna.

Nu börjar skymningen krypa in över dagen. Jag ska ta ett nytt tag och njuter av att kaffet smakar gott. Kyckling och ris av något slag till middag, jag har ved till en brasa och jag lider inte – jag är bara håglös till och från.

Kärlek!

Livet

Jag saknar mamma mer än jag kunde ana.

Men livet går vidare. Jag tänker ofta på henne, men jag lever som vanligt. Ibland har jag bra dagar och en av dem var för en vecka sedan. Efter att ha bakat saffransbullar gick jag till Sara och lämnade en påse och sedan vidare till Fia.

Det är underbart att ha någon som välkomnar mig.

Faktiskt tror jag att det är första gången jag har vänner där jag kan koppla av, vi kan ta en fika och vi pratar, vi har vinprovning och jag hoppas att jag uppför mig som en vän ska. Tidigare, kan ju beror på att jag jobbade, var det krångligt med vänner. De jag försökte nå svarade t.ex. inte på sms, avbokade träffar (det kan jag också göra, men det finn en känsla bakom en del avbokningar), Här i Bodafors har jag försökt att nå fram till några stycken, men det är ju också så att de flesta har ju redan vänner, de har familjer de ska rodda med och så vidare – kanske inte märkligt att det inte passar.

Jag är nöjd, får jag bara behålla Fia och Anna-Lena som vänner är jag nöjd.

I tre dagar har jag haft barnen, båda eller enbart Helmer. Det har varit sjukdom och stängda skolor. Jag blev förstås smittad och hostar som en galning just nu. Jag vågar inte handla för även om Saras test inte visade på covid-19 så vet ju inte andra det.

Tursamt har jag mat så det räcker i några dagar.

Kaffebönor och soyamjölk finns så det räcker. Tyvärr har jag varit på uselt humör, det har väl med förkylningen att göra. Jag har under hösten försökt mig på lite svårare stickprojekt och det har gått åt helvete. Taket har början till en läcka och jag hoppas att de vanliga byggarna kan byta taket i vår eller till sommaren, innan dess måste solcellerna ner. Suck. Men det kunde varit värre.

Trist ändå, de pengarna hade jag gärna haft till en buffert framöver.

De dagar barnen var här gick jag ut med Lady under sen kväll. Vi går en runda om Bodafors, men hon är ju inte lös och det blir inte den vanliga motionen. Idag var jag utan barn och trots regn och blåst kopplade jag henne och gick ut. Jag försökte tänka positivt att det mest bara var lite småregn, sista kilometern öste det ner. Vi var dygnblöta. Varför tog jag inte regnkläderna?

Sedan valde jag att gå tillbaka till den enkla stickningen.

Gissa! Jo, det var blev fel och fel och fel. Sedan tog jag ett bad och samtidigt som jag ställde in ”extra varmvatten” så hade jag torktumlaren igång – då gick en fas. Suck. Det är nog ett halvår sedan jag bad elektrikern och både ett handtag och att han ändrar om vad som ligger på faserna. Jag har sett hur Oskar öppnar den där luckan med en sax , så jag gjorde på samma sätt. Sedan skickade jag en bild och ringde Oskar och fixade det hela på egen hand med ledning av honom i luren.

Nu ska jag sätta mig ner en stund till.

Längtar efter godis, plockgodis. Längtar efter flyt i livet. Men, jag har en fin braskamin, jag har ved fint staplat av mig, jag har mat och jag har nytvättade sängkläder. Dock ingen bra bok att läsa. Jag försöker vända på allt som får mig att gråta. Ibland krävs det inte mycket för att jag ska falla ihop och böla, men oftast försöker jag skärpa mig och ändra på mina tankar.

Nu ska jag hiva in lite ved i kaminen.

Kanske sover jag middag, jag ska laga grönkålsbullar (alltså en sorts köttbullar men utan kött) och göra en svampgratinerad rotfruktsgratäng. God mat och sötsaker tröstar alltid.

Kärlek!

Drömjacka

Jag har drömt om Fjällrävens jacka ”Nuuk parkas” i åratal.

Men den kostar en del så jag har avstått, tills i år. Den kom och jag provade och provade och provade, för att inse att drömjackan nog inte var så bra. Fel färgton, fel längd och den satt åt i halsen – ”men det blir nog bra”, tänkte jag. Igår insåg jag att det blir inte bra och det var i sista minuten jag skickade tillbaka den.

För att fira rätt beslut köpte jag varsin god kaka till mig, Anna-Lena och Jonas.

Det känns bra, riktigt bra, att ha tagit ett beslut att drömjackan inte var just min drömjacka. Jag ska leta rätt på en annan istället. Någon som håller mig varm under kalla månader resten av mitt liv. Jag var rätt energilös i går förmiddags, men efter en fika med Anna-Lena kom lusten att göra något tillbaka.

Jag rensade i tvättstugan, för där har jag inte orkat med de senaste veckorna. Det har hamnat kartonger, skorna huller om buller, saker som ska ut i garaget, en jaka över tvättstället – jag har inte orkat, men i går gjorde jag i alla falla det.

I söndags var jag i kyrkan, de läste upp mammas namn tillsammans med andra som inte längre finns sedan ett år tillbaka. De flesta var i 80- och 90-årsåldern men någon på 50 och några på 60 – tack och lov inga barn i den här församlingen.

Det var ett hiskligt väder i går.

Regnet öste ner och regnet piskade mot fönsterna. Jag kopplade Lady och gick ut, det brukar se värre ut när man är inomhus – och et stämde. Tills vi var längst bort vid dammen, då började regnet vräka ner. Mina axlar gjorde ont, kroppen har väl varit spänd i en månad så det är inte så konstigt. Det var skönt att komma hem och in. Det tyckte Lady också, hon är inte pigg på att gå ut när det regnar.

Idag ser det bättre ut.

Fortfarande grått och byggskräpet på vinden hänger över mig. Jag ska börja med att sticka en stund, sedan blir det en dusch innan jag ska gå och få tredje sprutan mot TBE. Biblioteket ska ha tillbaka böcker och jag ska låna med mig hem. Kanske tar jag en tur upp på vinden och gör lite – bättre än inget alls. Jag vill ha det gjort – så där det – annars kan det ju i och för sig ligga kvar till nästa år.

Jag får se hur jag gör.

Nä, du ska jag sticka. Någon gång under dagen ska jag ut och hugga mig lite tändved. Det är mest alltför tjocka vedklappar i min stapel. En brasa på kvällen är fint.

Kärlek!

Tyngd

Nej, jag är inte tyngd av tårar.

Jag gråter inte mycket, inte alls idag, men jag saknar henne. Det är först nu som jag förstår hur mycket tid jag ägnade åt mamma – prata med henne på telefon, besöka henne, rodda i allt från tandläkare till läkare, fixa hennes räkningar, ordna med prenumerationer och annat smått. Det har uppstått en stor bubbla av tid.

Det är ok, det känns till och med bra.

Hon var gammal, hon hade ont, hon led av att inte får komma ut från äldreboendet, hon ogillade starkt att följa reglerna som gällde och hon avskydde att inte klara sig själv. Det var en tyngd för mig att förklara, peppa, ordna och greja – eller inte tyngd, men ibland kunde det vara jobbigt att förklara samma sak gång på gång utan att visa irritation. Jag tänkte att en dag blir jag gammal och jag hoppas att Sara gör samma sak för mig – vilket jag hoppas inte behövs.

Idag är det lördag.

Sara och hennes familj är på äventyr och jag har varit ute med Lady. Jag ska göra en rotsakslåda (en sådan där finsk sak) och jag ska fräsa upp mina potatis-gnocchi (och ösa på parmesan). Jag ska läsa och sticka och tända en brasa. Jag ska ta en timme i taget.

Jag gläds åt att jag ska lära mig spinna.

Eller mer rätt ta en knippe ull, karda och spinna och kanske få ihop till garn för ett par vantar. Jag var hos Therese igår och fick hjälp med ett mönster, fast varken hon eller jag klarade av det, Therese berättade om en kurs hon ska hålla och jag hängde på. Kanske var det meningen, sällan har något ramlat över mig på det sättet – istället är det jag som sökt mig till olika kurser.

Fast nu ska jag sätta mig ner.

Bara vara. Njuta av boken och veta att jag har mycket att sticka och jag har fri tid.

Kärlek!

En tid

Igår var första dagen efter begravningen.

Jag hade inget inbokat, tvärtom hade jag sagt ”inga barn” till Sara och varit sträng mot mig själv. Det resulterade i en sorts rastlöshet. Och i natt vaknade jag med migränkänningar. Eftersom jag tvingade mig själv med att gå upp och ta min medicin tror jag att det ordnar sig. Just nu sitter jag still och funderar, migränen klingar av – men den kan komma igen med dubbel styrka.

Fortfarande funderar jag på framtiden.

Ja, inte bara åratal framöver utan även den allra närmaste tiden. Det känns som om jag befinner mig i en sorts tomhet. Jag gråter lite till och från, ingen häftig gråt utan mer lite snyftande. I kyrkan grät jag också, vid ett tillfälle så att kroppen skakade – inte stort, jag kan hålla mig själv i schack. Wallle höll om mig, fina unge. Nu i efterhand undrade jag varför jag grät? Var det en sorg efter min mamma? Vad är sorg? Gråten i kyrkan kom, men inte med tankarna på mamma – kanske är jag för kontrollerande av mig själv? Eller gråter man när någon lämnat den värdsliga tiden för att det gamla välbekanta har försvunnit?

I kyrkan tänkte jag inte mycket på mamma, jag tänkte på vad prästen sa och på oss som var där.

Självklart finns mamma i mina tankar. Annat vore konstigt. Men min vardag har inte blivit rubbad för att hon inte längre finns, den har blivit rubbad för att jag nu står helt för mig själv. Jag är nu på sätt och vis fri att göra vad jag vill. Jag är ingen människa som gillar att resa, tvärtom. Jag har rest en hel del, ensam eller med Sara. Det är inget för mig. Möjligen gillade jag Madeira där jag vandrade längs med levadorna. Det var fint, vattnet porlade, vädret var som en försommar, grönskan var fräsch och fin och jag gillar ju att vandra (egentligen kan jag väl lika gärna säga ”gå” eller ”promenera” – när räknas vandra som vandra?).

Alltså väljer jag bort att resa.

Om jag ska resa ska det vara för att bo på Island under några månader. Möjligen. Eller om jag hyr ett hus i norra Sverige för en tid. Men jag tror att i det hela kan jag välja bort att resa. Jag stannar hemma. Jag är väldigt glad över att den mörka årstiden är på ingång, det passar mig just nu.

Min trädgård och åtgärder i huset kan sättas i lock-down.

Tiden kan sakta in. Sömnen kan förlängas. Promenaderna på nya stigar. Kaffe i skymningen. Brasan tänd. Sticka på tröjor, mössor och vantar.

Just nu känner jag mig förlamad.

Igår kontaktade jag Nässjö kommun igen. Jag ringde för några dagar sedan och de skulle ringa tillbaka, vilket de förstås inte gjorde. Mamma dog den 2 oktober på sjukhuset, den räkningen är betald. ”Det är dödsboet som ska betala”, säger alla ekonominissar jag pratar med. Ja, det fattar jag, men om jag inte betalar hamnar det hos kronofogden för det är i regel ”tio dagar” eller något ditåt och ett dödsbo fixas inte på en vecka. Nåja. Jag fick rätt, de betalar tillbaka en del av hyran för oktober, den för november (herregud, det hade ju flyttat in en ny redan i mitten på oktober) krediterar de. Det är med andra ord nästan tiotusen mindre i utgifter.

Nu kan jag inte göra mer förrän min bror skickar en fullmakt att jag får göra resten.

Virriga inlägg? Ja, jag känner mig som om jag flyter runt i luften utan stabilitet. Det har ju trots allt ryckts bort en pelare i mitt liv. Det var ingen pelare på det sättet att den stöttade upp mitt liv, snarare var det jag som höll pelaren på plats – men något har förändrats i mitt liv och jag vill gärna hitta rätt väg ut ur detta Ja, jag vill hitta en stig som jag kan gå på och som gör att jag känner mig nöjd, att jag kan fröjdas över andras framgångar, att jag kan känna tillfredsställelse över det jag gör.

Jag har bakat två gånger sedan mamma dog, både gångerna gick det åt skogen.

Det var bara en tanke som slog mig nu. Jag som brukar baka och allt blir så bra, fint, smakrikt, luftigt och högt. Igår kastade jag en hel plåt med en sorts choklad-sockerkaka som jag skulle ha med mig i kväll.

Fast nu ska jag läsa en liten stund, ge Lady mat och sedan in i duschen. Jag ska hälsa på Therese som ska hjälpa mig att förstå en beskrivning på en mössa som jag håller på att sticka.

Förlåt mina virriga tankar, jag vill bara att allt det här – ofasta konturer – ska försvinna. Jag vill hitta mina egna fasta ritningar.

Kärlek!

Lugnet

Saras collage från gårdagen

Igår begravdes mamma.

Fast det är egentligen felaktigt att säga, vi hade en ceremoni i kyrkan och efter det en kremering. När hennes aska har grävts ner i minneslunden får jag ett brev som talar om att så har skett. Blommorna på kistan lades ut vid den platsen i går, fast det var mörkt när allt var över så jag ska gå dit nu på morgonkvisten och titta.

En minneslund är fint.

Det var en något märklig ceremoni. Kantorn hade missat både tid och plats, vilket gjorde att allt blev en kvart försenat. När jag kom, en halvtimme innan allt skulle starta var det än de ena och än det andra som begravnings-mannen skulle ventilera. Det enda jag tänkte var ”lämna mig ifred”. Jag ville ju sitta där en stund i lugn och ro innan de andra kom. Till slut fick jag tio minuter och det kändes bra.

Under gudstjänsten (märkligt ord) grät jag från och till.

Efter åkte jag i förväg till Rödja där vi skulle äta på ett fint litet ställe. Jag bytte ytterst få ord med min bror. Vi åt och det var fint med alla ljusen i det stora uterummet (eller vad jag ska kalla det) som har stora fönster. När vi var klara sa jag ”kör försiktigt” till min bror och hans familj, sedan åkte jag och Saras familj hem till mig. Jag tände ljus, Walle tände en brasa (åh…vad jag älskade Walle i går), vi släppte ut Lady, jag fixade öl och Irish. Det blev prat om mamma och om ceremonin.

Det kändes bra.

Jag har sovit gott och idag är jag lugn. I flera dagar har jag varit illamående, haft ont i hela kroppen och jag har utgått från att det har haft med begravningen att göra, det var antagligen rätt för jag vet ju att jag inte är med barn.

Lugnet är särledes tyst och dämpat i dag.

Ett märkligt lugn. Det är som hela naturen är blixtstilla. Livet går vidare. Jag ska sticka några varv på ett par vantar och sedan in i duschen, därefter ringa kommunen som vill ha betalt för mammas boende trots att någon annan redan bor där. Jag ska sedan lägga allt med mamma åt sidan tills nästa vecka. Istället ska jag koppla Lady, gå till minneslunden och efter det ska jag göra gnocchi för första gången. Det är vinprovning i morgon och det ska bli förrätt. Jag har aldrig gjort gnocchi tidigare, det ska bli spännande.

Det blir lite trädgårdsarbete också.

En vintersådd jag ska prova.

Ja, det är livet.

Kärlek!