En torsdag

Snön har smält.

Jag har i princip stressat sedan mamma dog och ännu finns det kvar att göra. Måla huset får jag vänta med till nästa år, däremot hoppas jag att garaget ska få ny färg och dörren till där sopkärlet förvaras ska ställas i ordning.

Den senaste 1,5 månaden har jag nästan gått sönder.

Alla är vi olika och jag klarar inte av att ha folk inpå mig hela tiden, men taket blev lagt, solcellerna kom åter upp och sedan har jag fått väggar både ute och inne där vattenutkastaren ställde till en vattenskada. Jag har hunnit sätta upp väv både i syrummet och måla där samt i förrådet. Det sista lade jag en hand vid i morse. Sedan var det att köra till tippen och efter det handla till i morgon och hämta vinet till vinprovningen.

Någon gång i slutet på veckan ska mattläggaren komma.

Det borde ju vara torsdag och fredag, eftersom jag inte kan sitta hemma och vakta på att han ska komma har jag fixat en nyckel med kod (jag har elektroniska lås). Just nu har jag lite mer än två timmar innan jag ska hämta Helmer i skolan. I kväll är jag ledig – hurra! I morgon ska jag förbereda maten till vinprovningen och jag ska hinna gå ut med Lady. I dag kommer jag inte att hinna ut med henne förrän jag har lämnat Helmer.

Jag hatar stress.

Men, i morgon kommer mina vänner och äter och dricker gott. Vi har det alltid roligt och jag kan prata av mig. I helgen ska jag inte svara i telefon, istället ska jag gå en extra lång promenad med Lady och vara ute i trädgården. Det ligger fortfarande smått skräp i rabatterna efter att taket kom på plats, jag ska hitta en plats att lägga de återstående – extra – takpannorna och jag vill rensa i rabatterna.

Äh…nu måste jag bara sätta mig ner. Jag är matt av all stress.

Kärlek!

Sponsored Post Learn from the experts: Create a successful blog with our brand new courseThe WordPress.com Blog

WordPress.com is excited to announce our newest offering: a course just for beginning bloggers where you’ll learn everything you need to know about blogging from the most trusted experts in the industry. We have helped millions of blogs get up and running, we know what works, and we want you to to know everything we know. This course provides all the fundamental skills and inspiration you need to get your blog started, an interactive community forum, and content updated annually.

Kärlek

Om kärlek!

Jag var på födelsedagskalas i går, Helmer – den lille rackaren – fyllde 7 år.

Det händer då och då att jag och Saras svärmor samt Oskars syster har lite djupare diskussioner. Igår handlade det om kärlek, det om att säga kärleksfulla ord, eller inte säga utan visa i handlingar. Jag tror att vi alla är olika där. Sara tycker det är fjantigt och blir mycket irriterad om jag säger att jag älskar henne, det är flera år sedan senast för hon fräser och säger att det är löjligt. Jag tror att Oskars mamma blev lite ledsen för Oskars syster – tror jag – suktar precis som jag har gjort över att höra orden.

Vad betyder ett kort med fina ord om personen som skickat inte kan säga det ansikte mot ansikte.

Varför är det svårt för många att ta ordet älska i sin mun? Jag tror också att, precis som man dömer efter det man själv har upplevt och blivit formad till, är det svårt för en människa som vill höra orden att förstå de som inte kan uttala dem.

Annars är jag stressad.

Det är mycket som har gått fel. Tacket är jag helt nöjd med, solcellerna kom upp utan problem men sedan finns det annat som jag har svårt att klaga på. Hur som haver har jag målat den nya väggen i syrummet. Jag väntar på att det ska torka och efter det ska jag bättra på fönsterramen. I dag kommer dessutom två hurtsar. De ska jag ha till min långa bänkskiva. Malmbäcksgrabbarna var dessutom rar nog att fräsa ut en rektangel för att värmen ska komma upp från elementet. Jag ska visa när det är klart. Det gör mig glad.

När syrummet (som jag har bilder, garn, barnens papper och färger etcetera) är klart ska jag ge mig på förrådet.

Det är den lilla, så kallade gästtoaletten, som jag monterade ner. Det är nu ett förråd. Där kommer vattnet in och därför ska det bli en våtrumsmatta där. Jag sätter väv på väggarna och sedan tänkte jag fixa ett bra hyllsystem. Ena sidan ska bli ett förråd att ha t.ex. julsaker, påsk-grejor, cykelkläder under vintern, alla mina elektriska hushållsmaskiner som jag inte använder ofta, dammsugaren ska stå gömd där – ja, ni fattar.

Andra sidan ska bli mitt skafferi.

Jag tror det blir bra. Oskar ska komma i veckan, tror jag, och fixa nytt vattenutkast. Förhoppningsvis är syrummet klart och ska jag försöka blunda för att förrådet lär dröja. Alla grejorna, maskiner, mjöl och annat står i en salig blandning i tvättstugan och i vardagsrummet. Suck. Det är en pärs för mig som mår illa och får ont i magen av röra. Skjut mig! Jag bryr mig inte om att andra har rörigt, men jag klarar det inte.

Dessutom måste jag ta ett beslut.

Ska jag panela om huset eller ska jag bara måla det? Garaget ska målas, staketet ska målas – det är jämt mycket att göra. Jag var så när att fixa en hönsgård och köpa höns – jag som har lovat att säga nej till allt!

Men nu ska jag försöka lugna mig lite, sitter i kö hos Nordea för att fråga om det går att flytta över mammas fonder till min brors bank. Dessa banker.

Kärlek!

Långfredagen

Hur det kan bli så vet jag inte.

Men allt för ofta är dagarna fulla av göromål. Igår steg jag upp tidigt för jag fick den sista solpanelen på plats. Det var bra och sedan åt jag frukost med Oskar och Henke (Oskar hjälpte till att få den på plats). Dagen innan kom Walle till mig med två kompisar, de ville ha fika. Med andra ord fick Oskar åka iväg och handla lite frukostmat. Jag gillar att prata med hantverkarna, ta en fika och de jag har nu är fantastiskt bra. Resten av dagen var fullbokad, bland annat var det påskpyssel med Helmer, som jag hämtade i skolan, och hans kompis Calle. Den ena blev hämtad vid 17 och den andra lämnad strax efteråt. Sedan var det vinprovning hos Fia.

När det gäller huset är det mesta klart med tanke på hantverkarna.

Resten ska jag göra själv. Och det är mycket. Lite ont i magen för allt som måste göras. Jag ska börja med syrummet, där har jag ”fått” en ny vägg av gipsskivor. Förhoppningsvis får jag upp väven och målar väggen under helgen. Jag har en bänkskiva som går från vägg till vägg på kortsidan, den ligger på två hurtsar, jag tänkte att jag ska köpa en hurts till, både för att skivan inte ska bågna och för att få mer utrymme för sysaker, stickgrejor och annat.

Fast idag är en ledig dag.

Jag ska förbereda påskmiddagen, men jag har ingen tid att passa. Det är viktigt för mig. Att få vara fri. Fri från tider. Jag har bra böcker (läste ut ”Den onda systern” som har fått bra recensioner men jag inte gillade speciellt mycket), jag har stickat färdigt det jag skulle göra till andra och ska börja på en kofta eller väst till mig själv. Jag har ved till en brasa och jag ska försöka att njuta av friheten från tider.

Försäkringsbolaget sa att om jag inte kunde visa upp det trasiga kopparröret så kunde de ifrågasätta att det jag sa var sant.

Röret dök upp helt oväntat ute i förrådet. Nu väntar jag på fakturorna innan jag ska kunna säga vad jag har haft för kostnader i samband med det här. Jag siktar på att huset och garaget ska vara målat till augusti när jag fyller år, syrummet ska vara klart i slutet på nästa vecka. Förrådet ska vara klart till slutet av maj. Det låter ok, inte allt för stor press.

Nu ska jag vidare i min dag.

Kärlek!

En onsdag

Det ska bli skönt att byggställningarna åker bort.

Jag är glad över att lördag och söndag kan gå till att få ordning på eländet. All mossa som låg på gamla taket ska bort och jag ska äntligen kunna fortsätta att göra i ordning altanen. Stackars Lady är alldeles snurrig. Hantverkarna plockar bort grindarna för att de ska slippa öppna och stänga, vid ett tillfälle glömde jag bort det (hon brukar inte röra sig utanför trädgården). Men när jag inte såg henne gick jag till dörren på framsidan, ingen hund där heller – när jag öppnade tvättstugedörren kom hon som skjuten ur en kanon. I värsta fall hade hon gått ute på trottoaren.

Nåja. Hon kom in.

Igår var Sara här, de har inte fått sitt nya kök ännu och jag tänkte att jag kunde avlasta henne när Oskar var borta på jobb. Det blev inte speciellt lyckat, vi åt och småpratade lite under tiden. Men sedan var det inte speciellt lyckat. Hon fyller år i morgon, då vill hon tillbringa den kvällen med en kompis och sina barn. Oskar är iväg. Jag känner mig lite åsidosatt, men det är ju så att jag aldrig skulle tvinga mig på henne. Det är något hos mig som gör att hon inte vill umgås med mig. Jag träffar henne mindre än jag träffar Anna-Lena och Fia. När jag lämnar barnen (mest Helmer i ärlighetens namn) så öppna hon dörren men säger aldrig att ”vill du ha en kopp kaffe”. Oskar gör likadant. Oskars mamma berättade att hon tyckte det var konstigt att Sara inte ringde mig när hon ville ut och gå, men ringde henne. Snacka om att det gör ont att höra.

Å andra sidan kan jag nu fira min födelsedag på bästa sättet.

Om Sara inte vill att jag ska komma när hon fyller år så kan jag bestämma själv och kanske fira precis som jag vill. Vem vet? I ett tält ute skogen, med Fia och Anna-Lena, ensam hemma? Jag är fri att göra som jag vill och inte som jag bör göra.

Relationer är svåra.

Sedan kan jag tänka på Anna-Lena och Fia som säger ”vi vet att du är bra”, ”vi vet att du är snäll”. Ändå funderar jag på vad som triggar Sara, mamma och min bror att välja bort mig. Det kanske bara är att acceptera. Det gör ont. Fast jag har ett ansvar mot mitt egna liv.

Nu vräker snön ner.

Livet går vidare.

Jag har en faktura som är enorm att se fram emot. I gengäld har jag ett mycket fint tak att glädjas över. Jag har fått en fin vägg i syrummet, jag har snart även ett förråd där jag kan sätta in ett element. Den här gången ska jag låta saker och ting ha sin gång.

Kärlek!

Fint

Vilken vecka!

Fy, min själ tappade kontakten med kroppen någonstans i mitten, det har varit med en spänd kropp som jag har tagit mig igenom veckan. Det handlar om mitt tak. I söndags stod jag på taket och plockade bort de gamla takpannorna, de sista timmarna hjälpte Oskar mig och den sista timmen dök även Uffe upp. Som tack bjöd jag på mat i tisdags kväll.

Jag har varit uppe varje dag sedan sex på morgonen.

Det är inte min melodi. Upp, fixa frukost, duscha, ut och öppna garaget för jobbarna (maskinerna stod där), lagom till deras nio-rast gick jag ut med Lady och alla andra dagar har jag haft jobb som att måla brädor för vattenläckan i förrådet (där kommer det att bli fint), hämta barn, fixa och dona – det är med nöd och näppe jag minns något av veckan. Den avslutades i fredags med veterinärbesök där Lady fick den årliga sprutan. Framåt kvällen märkte jag att hon var ovanligt stilla. Hon låg utslagen på ett sätt som oroade mig. Därför ringde jag Fia och sa att jag inte skulle komma på kvällen som det var tänkt.

Igår mådde hon bättre, men inte helt ok.

Veterinären berömde hennes muskler, för att vara 15 år var hon imponerad av Lady. Det är jag också. Veterinären talade om livsstil och att det bästa var att göra som jag gör, motionera henne varje dag.

Igår vaknade jag med en beygnnande migrän.

Så jag kröp ner i sängen igen, grät en stund och sov sedan till lunch. Tursamt orkade jag ut och röja på tomten, packa ihop förrådet så att byggarna kan sätta upp de sista gipsskivorna – det har jag väntat på i två år. När jag vaknade i morse hade det snöat och jag ändrade mina planer.

Trots att allt är rörigt just nu är jag ändå vid gott mod.

Det ska fixas en vägg i syrummet i morgon, därför har jag tömt det så gott jag kan och det jag har kvar är att skruva ner några hyllor. Det känns hur bra som helst trots all röra. I tvättstugan är det med nöd och näppe jag kommer fram, där står allt som fanns i förrådet (det lilla här inne i huset) fram till vattenläckan.

Nu ska jag försöka ta det lugnt.

Ge alla tre (förrådet ute, syrummet, förrådet inomhus) den tid det behövs för att det ska bli riktigt bra. Sedan har jag en sak som jag grubblar på och inte vet hur jag ska närma mig. Jag ska fundera lite till på det, det handlar om att jag inte vågar säga till. Som exempel sa jag till flera gånger ”ta bort allt som ligger uppe på vinden” till byggledaren. ”Det ligger en gammal dörr och bråte, allt ska bort” och han sa ”det fixar vi”. Gjordes det? Nej, jag frågade de två jobbarna som var kvar i fredags, lyckligtvis gjorde de det trots att byggställningarna vid dörren upp till vinden var delvis blockerade. Suck. Om de hade kastat när taket var borta och innan de spikade på sponten så hade det varit en betydligt bättre arbetsgång. ”Jag vill ha en stabil brygga som jag kan gå på när jag går upp på vinden och kollar en gång om året”, sa jag. Inte det heller blev framfört till de som jobbade hos mig.

Jag känner mig tjatig.

Litar på de som ska leda jobbet att det jag önskar blir gjort och att det blir bra gjort. Att klaga ligger mig inte för, inte heller räknar jag timmar eller hur lång tid de tar rast – i dag är det hantverkare som äger makten.

Killarna som fixade taket var bra.

Även om inte informationen var det som kom vidare till som skulle göra det jag önskade. Nästa gång jag renoverar ett hus ska jag vara aktiv, jag ska upp och kolla (vilket jag kunde gjort men skämdes för att lägga mig i deras arbete) t.ex. att det blir rensat på vinden och jag ska klaga direkt om något inte blir som jag tänkt.

Jaja.

Men det har hänt fina saker. Jag fick ”Den franske bagaren” av C, det gjorde mig glad. Jag har stickat ett par raggsockor som tack. Sedan dök det upp den nya boken av samma författare och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska baka ur allt gott från den boken. Jag har redan bakat ett bröd från ett av recepten, men är så taggad för många andra.

Det är fint.

Boken kom från en bekant i Skåne, utan att jag sagt ett ord. Vi brevväxlar. Ja, gammaldags men fint. Det är bara det att jag brukar glömma vad jag skrev om senast. Och handstilen ska vi inte prata om…jag skriver på datorn nästan lika fort som jag tänker, det fungerar inte lika bra med pennan i handen. Det var en bra dag när boken anlände.

Samma dag fick jag höra det mest omtänksamma jag känt på flera år.

Jag gick in till Anna-Lena med strykjärnet jag lånat av henne. Vi drack lite vin och pratade. Då sa hon att när jag vart på taket och kastade ner betongplattorna i containern hade hon koll på mig. Hon gick och tittade så att jag var kvar och när hon inte såg mig, jag var ju inne och tog en fika och värmde mig, så hade hon varit ute på sin tomt för att kolla att jag inte ramlat ner. Det är något av det finaste jag varit med om. Vilken omtanke!

Nu har jag tagit ett fotbad.

Jag ska strax skruva ner de där hyllorna i syrummet. Kanske bakar jag ett bröd eller stickar jag lite. Det får bli en lugn dag. Själen har hittat kroppen och knoppen igen, så allt är helt.

Kärlek!

Ord

I Tunna Blå Linjen säger en ambulanspersonal till Magnus, som har blivit skjuten, ”du sköter dig bra, Magnus”.

Jag tänker på mina föräldrar som aldrig har sagt ett berömmande ord till mig, inte ens mamma som jag tydligt och klart berättade för att jag gärna ville höra något bra från dem till mig. ”Det ska vi ju inte behöva, du har ju alla dina skolor”, sa min mamma.

Det att aldrig ha fått ett beröm eller godkännande av mina föräldrar kan jag inte trolla bort.

De är döda, jag vet, men det spelar ingen roll för då och då blossar det upp – det sorgliga och ledsamma att aldrig har blivit godkänd.

Kärlek!

Vetlanda

På en sjö nära Sävsjö gick fyra män genom isen och dog.

Några dagar sedan var den en man ifrån Vetlanda som gjorde detsamma. Nu har ett vansinnesdåd hänt i samma Vetlanda, inte alls långt från Bodafors. En invandrare skadade flera människor, en del allvarligt. Jag hoppas att människor inte drar alla invandrare in i detta, snarare var det ett tillfälle – ett hemskt. Invandrarhatet är redan stort som det är.

I dag vaknade jag tidigt.

Byggnadsställningarna runt huset har kommit på plats och just nu monterar Henke ner solcellerna. Det kommer att bli superfint med nytt tak, utan läckage, och med solpanelerna som glänser. Dessutom kommer en ventilation på taket att monteras ner vilket gör att ytterligare en panel kommer på plats. Älsk på det. Det kommer att kosta, men deppigheten över det har försvunnit. På riktigt och ärligt känns det bra.

Jag biter ihop under två veckor.

Stiger upp tidigt och har folk runt mig hela dagarna, sedan är det bara lugnt. Ingen oro. Betala och sedan är våren och sommaren min. Jag ska gå långt med Lady, jag ska dricka vin och äta god mat med Fia och Anna-Lena, jag ska baka, sticka och vara i trädgården.

Det är lugnet jag önskar mig i livet.

Den infann sig i går, jag vet inte varför – kanske för att allt körde igång. Jag har hantverkare som jag litar på och de är från orten eller i närheten och de samarbetar med varandra. Idag var Malmbäckskillarna en aning sena, men jag förstår att de hade kontakt med Henke som plockar ner solcellerna för han kom när de var klara.

Ja, jag vågar inte skriva att livet känns bra… eller gjorde jag just det nu?

Strax ska jag hämta vinet som är till vinprovningen i kväll. Jag har redan dukat, brödet är klart, efterrätten är klar, när jag kommer hem ska jag göra förrätten och förbereda varmrätten. I helgen ska jag berätta vad det blev för rätter, men än så länge är det en hemlighet. Jag älskar att baka bröd, gärna surdegsbröd. Just nu är det för kallt här hemma för att den ska börja bubbla rejält, men det fungerar hyfsat ändå. Älskar att baka – har jag sagt det?

Ute strålar solen från en isblå himmel.

Lady mår bra. Jag kan betala taket och läckan, jag är tacksam för det.

Kärlek!

PS Läs gärna Göran Greiders krönika i Dala-Demokraten. Han skriver om dådet i Vetlanda.

Ibland

Jag var glad.

Även om jag slet hårt hela söndagen så var jag i fas med mitt schema, det jag hade satt upp för mig själv. När jag var klar upptäckte jag en vattenläcka, det var utkastaren som hade frusit sönder. Tursamt hade jag Oskar, han kom och kopplade om och rev ut lite av väggen och mumlade och gav sig iväg. Jag har ett hus, jag äger det själv och jag sköter det själv, därför vill jag veta vad som ska hända och inte bara låta det flyga med vinden eller ”det får bli som det blir”.

Suck.

Det där med att riva panelen, dra upp mattan utan att jag vet varför det är nödvändigt gör mig tokig. Trött och ledsen. Sedan, omigen, brädor (panelen) och isolering som ligger och skräpar. Jag hade tänkt mig att tisdagen, min enda lediga dag, skulle gå till promenad med Lady och sedan trädgården. Istället har jag flyttat på saker och satt ut dem i förrådet. Jag får hoppas på att det inte fryser framöver och jag får hoppas att inte allt för mycket fukt förstår mina fina lådor som jag har julprydnader i. Nej, jag orkar inte ha dem inomhus, jag orkar inte med att det ser skräpigt ut. Ok, nu är tvättstugan belamrad, men jag kommer fram.

Det är nog just det, att jag sett fram emot en ledig tisdag och så försvinner hela dagen med att greja med läckan.

Trött och ur humör, nära att bryta ihop. Men jag biter ihop, det finns värre saker. Det är petitesser i jämförelse med död och sjukdom. Hur som haver har jag äntligen bestämt mig för att tvätta huset, solen är på gott humör och jag har tänkt på detta ett tag. Nu var jag pepp på det, men har ingen utkastare och kan bara hoppas på att Oskar fixar det snabbt. Jag behöver ju vatten för att tvätta huset. Och sedan taket på det och solcellerna som ska ner och sedan upp. Det får bli fest om det kostar 200000 eller under det. Suck.

Pengar som jag tänkte ha till den tiden när jag fyllt 70 och pensionen sjunker drastiskt.

Men, jag är frisk.

Kom ihåg det Eva, du är frisk!

Jag vill bara ha lugn och ro, gå ut med Lady, greja i trädgården och dricka vin med mina vänner. Läsa lite, laga mat och – ja, ha det lugnt.

Balansen

Jag har svårt att hitta en balans i livet.

Det är en av mina fallgropar. Den senaste tiden har mycket känts konstlat. Jag har försökt att få liv i dagarna, samtidigt som jag bli urlakad över tider att passa eller saker som ska göras. Jag har inte Walle speciellt ofta längre, han är mycket hos sin flickvän (!) och då och då hos sina farföräldrar. Helmer är hos mig ganska ofta. Jag umgås en del med Fia och Anna-Lena, ibland blir det flera gånger i veckan och ibland inte lika mycket.

Igår hjälpte jag Oskar lite i huset.

Det är inte mycket jag kan göra, men jag har burit lite plank och jag har förberett för det som ska renoveras i huset – inte mycket till hjälp men lite. I söndags hade jag Helmer och fixade sedan mat till hela familjen plus en vän till dem som hjälpte till med flytten.

Igår strålade solen.

Snön på solcellerna försvann och det märktes förstås. Det var säkert tio dagar med strålande sol under några veckor den här månaden, men då låg snön tätt på taket och inte en enda kWh producerades. Jag har haft solcellerna sedan juni 2019 och jag såg förra året att i mars sa det ”pang” och så körde det i gång. Jag var ute i växthuset en liten stund, där var det varmt. Eftersom solen strålade hade jag större lust att vara där ute än att hjälpa Oskar, men det är en självklarhet att hjälpa till – dessutom vet jag hur mycket det hjälper bara att ha någon hos sig under ett renoveringsarbete. Oskar är lugn och tålig och ”jag går inte härifrån förrän det är klart”. Jag var hemma hos mig och fixade smörgås och kaffe till honom.

Idag är jag ledig.

Försöker att inte tänka för mycket på vad som ska göras. Inte så att jag har mycket att göra, det är mer att jag har svårt att bara göra inget alls. Märkligt. Jag önskar det försvann och att lusten kom in i mitt liv. Det är fortfarande lite vingligt och kanske är det inte speciellt märkligt, trots allt är det bara några månader sedan mamma dog och mindre än en månad sedan jag avslutade det hela med bouppteckningen (som ännu inte är godkänd på grund av många dödsfall i Sverige under den senaste tiden). Det kan vara tufft att titta tillbaka, att se hur mycket jag stod ut med, hur dagarna var uppbokade och hur jag försökte hålla mamma på gott humör. Sedan försvann allt det där och här står jag kvar med min framtid som ett stort hav utan konturer.

Jag vet inte riktigt vad jag vill längre eller vad jag ska göra.

Sömnen är dålig, jag har svårt att somna (oftast tar det några timmar) och jag vaknar med muntorrhet och ångest över bröstet upp till fem gånger per natt (om inte fler, svårt att hålla räkningen på natten). Vaknar oftast lika trött som när jag somnade. Nacken värker och det stålar långt ner i ryggen, ibland blir jag yr på ett sätt som om hjärnan slår volter (när det är värst) eller bara vräker omkring i skallen.

Ofta har jag svårt att stanna kvar i det jag gör.

Istället säger hjärnan ”skynda”, ”gör klart”, ”bit ihop” och annat skit. Jag har gott om tid, men vill inte slösa bort. Jag vill göra men jag vill också koppla av. Jag känner mig sliten, trött, ur humör och låg. Å andra sidan ska väl detta också gå över? Vintern har varit lång och jag inte kunnat gå ut med Lady som jag brukar, det har blivit samma runda varje dag, men jag har i alla fall kunnat gå – med broddar på stövlarna, mössor, halsdukar, glasögon som immat igen, vantar och termobyxor.

Jag försöker tänka efter vad jag verkligen vill. Ibland funderar jag på hur ofta jag har försökt ta tag i livet, hur jag har kämpat – är det så det ska vara? Hur jag har grejat med besvikelser, lagt upp planer och strategier – ja, hur jag har kämpat på utan att nå något resultat. Det liv jag ser hos andra, med vänner, ett avkopplande liv…alltså, folk som lever och är nöjda på ett bra sätt, de som har hittat hem utan problem – var finns det livet för mig?

Samtidigt är jag mycket tacksam över att jag är frisk.

Jag har en pension som går att leva på, jag har lediga dagar, jag har intressen, jag är medveten om att jag behöver varva ner hjärnan, jag är medveten om att det förekommer mycket skit bakom kulisserna i det liv jag ser hos andra.

Men, nu är en ny dag. I går tog jag två värktabletter för min onda nacke och jag har sovit gott för att vara mig.

Idag har jag inga tider att passa. Jag ska strax sätta mig ner och fästa garntråder i det som är (snart) Helmers färdiga raggsockor. Jag tänkte skotta bort lite snö på altanen och gå ut i växthuset och kanske dricka kaffe där. Biblioteket här i Bodafors har stängt lördag, söndag och måndag – därför är det dags att gå dit idag, jag måste ha något att läsa.

Det blir nog bra. Jag tror att vintern och mammas död har tagit hårt på mig psykiskt.

Kärlek!

Vågor

Livet går i vågor.

Jag tänker att först jobbar jag hela mitt liv (nåja, jag har pluggat och jobbat halvtid också) och sedan är det dags, som pensionär, att skaffa mig ett bra liv. Med avstånd till mammas död blir det, kanske inte allt klarare men tydligare hur hon har påverkat mig. Mammor och pappor är viktigare, jag ser det lite som en mission att försöka få Walle och Helmer på andra tankar än att Walle ska bli rörmokare som sin pappa – inget fel på rörmokeri, där finns pengar att tjäna, utan för att de i alla fall ska få upp blicken för andra yrken. Det finns så mycket och jag själv blev liksom bara inpetad i en fåra av andras beslut om vad jag kunde prestera.

Jag har sagt det tidigare, och förlåt att jag tjatar, men jag vill inte slösa bort resten av mitt liv på oviktigheter.

Det jag önskar är att jag, opåverkad av andra, fattar bra beslut som gör mig nöjd med livet. Förr inlägget handlade om att jag ska gå Höglandsleden. Det känns rätt och riktigt och Fia vill gärna hänga med mig några gånger – vem vet, kanske går vi alla 44 milen tillsammans? Fast jag är ju fri att gå när jag vill och Fia har ett heltidsjobb. Jag skulle tro att hon hänger med på en och annan endagstur.

Igår hade jag Helmer här.

På torsdagarna hämtar jag Helmer i skolan, han önskar sig alltid köttbullar och potatismos att äta och det får han. Tänk, för mindre än femton år sedan kunde jag inte göra köttbullar, istället köpte jag Mamma Scans köttbullar och när jag ätit dem fes jag dagen efter och det luktade inte gott. Numera har jag ett eget köttbullsrecept och de är nog goda för Helmer önskar dem och till och med Sara har sagt att det är gott.

Om en stund ska jag hämta Fia.

Vi ska åka till Sävsjö och handla mat och vin. Det är vinprovning igen. Jag är kluven till att dricka nästan varje vecka, eller kanske låter det bättre med ”några glas vin varje vecka”? Tidigare kunde det gå månader innan jag drack, rädd som jag var för att bli alkoholist. Förra året köpte jag en vin-box för första gången i mitt liv och funderade på hur det fungerade när jag kom hem. Haha!

I kväll ska vi vara hos mig

Jag har ingen social kompetens när det gäller vänner. Jag är urusel på vänskap och att fatta galoppen när folk inte vill ha mig hos sig. Rädslan att göra fel låser mig på något sätt, men Anna-Lena och Fia tycker att jag är ok. De har haft tålamod. Just nu känner jag ingen rädsla för ikväll, det är hos mig vinprovningen ska vara för första gången. Tvärtom, det ska bli kul.

Till det musserade välkomstvinet blir det getostspett.

Sedan vinprovning med tillbehör. Efter det en köttfärspaj och sallad (med citrondressing för det har jag lärt mig när det gäller vinet som ska vara till) och som dessert crème brulee. Hoppas det går vägen. Efter vinprovningen och maten slår vi oss ner i vardagsrummet och njuter av brasan och något gott.

I morgon ska jag på Alla-Hjärtans-Dag-kväll hos Fia.

Nej, jag har inte träffat någon och jag orkar nog inte det heller, men jag kan längta efter kärlek och ömhet.

Nu måste jag skynda mig, ska hämta Fia vid 10.

Kärlek!