Solen

Ljuskronan är äntligen fixad.

Igår var det kallt och mulet.

Lite trist för de som firade sin student. För egen del var det ok, jag behövde en dag inomhus med att städa, fixa och trixa. När jag, Mia, Fia och Anna-Lena var på en utflykt för några veckor sedan parkerade vi bredvid en antikaffär (jag minns inte ens stadens namn just nu). Vilken butik! Fantastiska saker till skäliga priser, dit ska jag en gång till – minst. Jag frågade om de hade kedjor till ljuskronor, vilket de hade. Äntligen har min egen ljuskrona hamnat i rätt höjd. Både för att man ska kunna se den som sitter mittemot och för att jag ska tända ljus i den. Nu ska den bara putsas och sedan kopplas in. Jag tänkte att Henke, ortens mest fantastiska elektriker, skulle koppla in en dimmer.

Annars har livet blivit ljusare.

Jag har barnen rätt ofta, fast bara en i taget. Helmer och jag har varit vid badet några gånger, Bodafors är ett litet samhälle och det är oftast så att det finns barn han känner där och jag har kanske äntligen hittat hem? Jag har nog aldrig haft någon umgängeskrets, det har jag inte nu heller men definitivt mer än i Bromölla. Där hade jag Mona, men av någon anledning, som mitt skiftesarbete och att hon redan hade sina vänner, man, barn, barnbarn och syskon så träffades vi nästan aldrig på fritiden även om jag anser att hon var min bästa vän.

Nu har jag både Anna-Lena och Fia.

Med dem dras jag in i andra människor och via Lady får jag ytterligare bekanta samt via Helmer och Walle, även om de där två sistas kompisars mammor inte blir några vänner är det ändå kul att småprata med dem. En del av deras kompisar följer med hem till mig. Via Pokemon här på orten (jag drog igång en grupp via Messenger) har jag lärt känna några och av dem är det nog Marja som jag känner mig mest nära. När vi ses nere på badet sitter vi på bryggan och pratar medan vi har uppsikt över barnen.

Det är ett liv här i Bodafors.

Gladast är jag nog för Anna-Lena och Fia.

Efter tre år som permanent boende har jag fått liv i trädgården, och jag har fått höra ”vilken fin trädgård du har” av flera stycken. Jag gillar att det har börjat växa på ett sätt att jag får dra upp plantor för att andra ska synas. Jag har fixat komposten som den ska vara, jag tog hjälp av färsk hästskit och det är varmt och gott i de två som står och vilar. Gräsmattan är tjock och grön, med en del maskrosblad.

Ja, det mesta med huset känns ok.

Jag har fått ett nytt tak, det blev lite extra dyrt för solcellerna skulle ju upp och ner, men jag är nöjd och det känns som ett bra arbete. Bra hantverkare. Skälig faktura om jag säger så. Det blev en läcka när utkastaren frös, den fakturan jag ännu inte fått. Där kommer Oskars timmar att finnas med så det blir inte billigt. Många tror säkert att han utför arbete till mig gratis, det har hänt en gång och det ar när han rev balkongdörren. För mig är det självklart att han ska ha betalt.

För att återgå till vänner.

I fredags firade vi barnen genom att grilla i skogen. Det är en fin idé som Oskar har fixat med sittplatser, en stor grill-cement-tunna och istället för att någons hem ska invaderas så ses vi där och i fredags hade var och en med sig det de ville grilla. Men, jag känner när jag åker därifrån att jag är ”ingen” där. Någon som måste bjudas, kanske har jag fel. Det är sällan någon pratar med mig och jag har gett upp, det är väl min sociala kompetens som inte riktigt klarar av artighetssnacket. Men jag gör det, jag gör det för mina barnbarn. I fredags när jag åkte hem var det en skön känsla att gå in till Anna-Lena och känna mig välkommen, omtyckt och – ja, kanske älskad som vän. En fantastisk känsla.

Nu ska jag gå ut och klippa gräset.

Sedan ska jag åka och köpa en grästrimmer, min gamla-gamla har gått sönder och den jag köpte i våras har jag inget kvitto på av någon anledning. Allt annat finns kvitto på, men självklart har jag inget kvitto på just det som går sönder.

Lady, en uppdatering.

Hon fyllde femton år den 1:sta juni. Vi firade med sång, presenter, plättar med glass och lite häng i allmänhet. Helmer, Anna-Lena och Fia var här, Walle var sjuk. Ja, ni fattar – de är mina vänner. Ingen annan hade ställt upp när jag sagt att det var födelsedagskalas. En annan sak, jag spelar Pokemon – som många vuxna gör – ändå blir jag lite ”varför gör du det” av människor, men inte av Anna-Lena eller Fia.

Nu ska jag ut i solen!

Kärlek!

Bokashi

Åtta Bokashi-hinkar – en förmögenhet på många sätt.

Jag är bra på att sopsortera.

Det mesta hamnar i containrarna på återvinningsstationen. Trots att jag ibland är otroligt trött på att sortera och köra iväg med soporna gör det för mina barnbarns skull. Det är troligen en ”piss i Missisippi” men det struntar jag i. Jag drar mitt strå till stacken.

Långt innan jag köpte mitt hus drömde jag om att odla.

I lägenheten i Bromölla fick jag för mig att ha en maskkompost under diskbänken, men när jag mailade för att köpa via nätet var de slut. På något sätt halkade jag in på en sida som skrev om jordfabrik, jag fattade inte mycket men köpte två hinkar Bokashi, ganska precis samtidigt som jag köpte huset.

Det blev aldrig någon jordfabrik på balkongen.

Istället tog jag med mig spann efter spann till huset. Fyllde på dem i Bromölla och släpade dem sedan via taxi och tåg till Småland. Huset blev registrerat som ett fritidshus även om det var ett vanligt hus hos Lantmäteriet. Det handlade ju om försäkringen och om att jag inte var skriven här på den tiden.

Men jag var i huset så fort jag hade ledigt några dagar eller en ledig vecka (jobbade skift).

Där blev det sopor och eftersom jag hade fritidshus-tömning på mitt sopkärl skaffade jag Bokashi även i huset. Det blev en hel del matavfall för jag bjöd ju ofta på mat och Janne var ju här nästan hela tiden. När hinkarna var tomma försökte jag få tag i en tunna att ösa över i. Det är nackdelen med att flytta till ett helt nytt ställe, jag visste inte var jag skulle få tag i den där tunnan.

Därför köpte jag ytterligare två hinkar och sedan två till.

När jag sedan flyttade upp för gott hade jag totalt åtta hinkar. De åtta hinkarna fyller jag från höst till vår, ibland räcker inte de åtta hinkarna utan jag får göra någon rokad tills jag kan gräva ner. När de är tomma på våren börja jag fylla dem igen. Jag gräver ner Bokashin på våren och sedan ytterligare en gång på hösten när landet är tomt (så gott som tomt). Min första erfarenhet av Bokashi var ett pyttelitet ställe i min trädgård. Det var när jag grävde mitt första potatisland, och det var inte stort, och hittade en liten fyrkant inramad av trä. Jag tror att de som bodde här tidigare hade haft det som en avgränsad ört-odling. Jag grävde ner en hink med Bokashi i den och när jag sedan framåt våren kollade var den full av daggmask. Från inget till mycket liv i jorden.

Första sommaren med tomatodling i växthuset var mina plantor enorma.

Det trots att jag inte hade någon erfarenhet av odling, det var helt klart Bokashin som gjorde sin sak. Jag har fortsatt att gräva och öka landet, fortsatt med att gräva ner Bokashi och för vart år känner jag att den jord jag fick kämpa för att få ner en spade i blir allt mer bördig. Lätt som en plätt kör jag ner spadens hela blad och lite till.

Jag fyller mina pallkragar på hösten, jag gräver ner i landet på våren.

Förutom att jag har nytta av det i mina odlingar blir soptömnings-avgiften billigare. I mitt sopkärl brukar jag ha två eller tre påsar med avfall på två veckor. Det har hänt att det bara ha varit en påse också. Man behöver inte ha massor av hinkar för Bokashi, det räcker med två. Jag har en plastbunke med lock under diskhon, där lägger jag matavfall och det tar någon dag innan den är full. Då för jag över till min Bokashihink som står i förrådet. Jag plattar till matavfallet och häller på någon matsked med Bokashi-strö (köper på bokashi.se). När hinken är full ska den stå två veckor och jäsa i rumstemperatur, det går bra med lägre temperatur också men då tar jäsningen längre tid (tror jag).

Efter två veckor är det bara att gräva ner.

Det är därför två hinkar är bäst. En som står på jäsning och en som håller på att fyllas. Det är dyra grejor, det kostar runt tusen kronor för ett startset med två hinkar, en ”platta” att trycka till matresterna med och ett kilo strö. Om man gillar att odla är det ett perfekt jordförbättrings-sätt. Förutom att jorden blir allt mer lättgrävd så kan man se att daggmaskarna ökar i antal.

Det är bara en vinst från alla håll och kanter även om det kostar en del. Hinkarna är i plast, inte så bra, men jag kan inte se någon annan lösning på det. Dessutom finns det en tapp-kran nederst på hinkarna, där tappar man av vätskan som kommer från spannen. Det är en vätska som sägs vara full av näring, den är stark och måste blandas upp med vatten. Det luktar lite surt, mindre än en minut, när jag vattnar mina blommor inomhus med lak-vattnet.

När jag gräver ner Bokashin gör jag en fåra, lite bredare än spad-bladet är brett och lite djupare än spad-bladet är långt. Kanske 30 centimeter djupt. Jorden jag gräver upp för att skapa första fåran lägger jag i min skottkärra. Sedan häller jag ner Bokashi i fåran.

När jag sedan gräver nästa fåra skyfflar jag gjorden från den ovanpå den tidiare fåran (alltså över den bokashi som jag har hällt i föregående fåra). Sista fåran fyller jag på med jord från skottkärran. Under mina åtta år har jag varit med om ett tillfälle när något djur varit och rotat där bokashin nyligen har grävts ner. Det luktar inget. Ibland lägger jag kompostgaller över stället där den nergrävda bokashin finns. I veckan har jag grävt ner åtta spannar, fyra var vid två olika odlingsplättar. Den ena fick kompostgaller över sig, den andra glömde jag bort att göra så – men varken min hund eller något annat djur har varit och rotat i jorden.

När det är optimalt med värme-jord-bokashi ska den förmultna till jord på två veckor. Äggskal tror jag tar längre tid, det kan jag fortfarande hitta när jag gräver. Ärligt talat känns det som magi att sätta spaden i jorden efter några veckor allt är bara jord. Jag brukar dela vissna morötter och potatisar i mindre bitar, de tycks vara lite svårare att kompostera än annat som gammalt bröd och t.ex. rester av ett rödkålshuvud.

Fördelar med Bokashi:

  1. Det ger både bättre textur till jorden och det är innehåller näring till jorden (eftersom den är anaerobic, till skillnad från en vanlig utekompost som enbart ger jorden bättre textur.
  2. Ur tappkranen kommer lakvatten som är betydligt bättre än den blomstergödning man köper i affärer. Jag har tagit mig tid till att vattna gräsmattan med lakvattnet (upplandat med vanligt vatten), speciellt där det är mossa. Min granne frågade vad jag gjorde för att slippa mossa, han hade märkt skillnaden. ”Vad gör du”, undrade han.
  3. Det blir billigare avgift för sophantering. I stort sett alla kommuner har godkänt Bokashi, ring och fråga – det gjorde jag.
  4. Man bidrar till ett bättre klimat genom att tillföra jorden näring genom potatisskal, morotsskal, vissna grönsaker och liknande istället för att de ska transporteras bort i en sopbil.

Nackdelar:

  1. Ibland är det motigt, istället för att kasta i en påse och vidare till sopkärlet så fylls min lilla plastbalja under köksbänken på och jag ”toppar” den innan jag tar mig i kragen och öser ner det i Bokashi-hinken. Det är ju en anaerobic process och ju mer sällan man öppnar locket till Bokashi-hinken desto bättre.
  2. Hinkarna är i plast. Å andra sidan har jag haft mina i åtta år.
  3. Två hinkar, ett kilo bokashi-strö kostar som paketpris runt tusen kronor. Det finns billigare alternativ, har jag hört, men jag har ju redan mina hinkar så jag har inte forskat i det.
  4. Olja och rinnande fett samt rått kött kan man inte lägga i hinkarna. Kött blir det inget över hos mig, rester när jag rensar en filé, för att ta ett exempel, ger jag till min hund. Däremot är det synd att olja och fett inte funkar (det är ju inget man ska hälla i avloppet heller).

Nu är det onsdag.

Jag har äntligen, efter flera månaders renovering, blivit lugnare i själen igen. Lyckligare lugnare och mer nöjd. Rum för rum går jag igenom och skänker sådant jag inte tycker om, sådant jag har haft för mammas skull. Det har varit en tung tid sedan hon dog, stundtals har jag känt mig ensam – men jag tror att man är ensam i grund och botten, att vara ensam och möta den känslan är viktigt.

”Till syvene och sist är man ensam, livet måste man själv klara upp”.

Inomhus väntar jag på en sista snickare som ska sätta några lister i syrummet och i förrådet. Jag håller på i trädgården för fullt och är snart i kapp. Faktiskt började jag i februari och var så glad över det, när jag vattenskadan i förrådet inträffade och allt blev kaos. Samtidigt skulle det bytas tak och solpanelerna skulle ner och sedan upp. En vägg inne i huset skulle göras om, jag var tvungen att sätta upp väv (egentligen lagningstapet) och måla, sedan elektriker som fixade lite uttag som jag inte vågade ge mig på (de togs ner eller skruvade bort på grund av åtgärderna vid vattenskadan). Mammas bouppteckning har jag skött om på en höft vid sidan om, någon gång nästa vecka planerar jag att åka in och få allt avslutat.

Idag ska jag tvätta bilen, åka till Granngården och köpa gödning, handla mat på Ica, rensa och snygga till uppfarten och kanske klippa gräset (beror på vädret). Vid 17-tiden kommer Walle för Pokemon.

På fredag har vi fest hos Anna-Lena, eller fest och fest – det är vinprovning fast vi egentligen bara lyssnar några minuter sedan pratar vi och äter gott. Det roliga är att jag har blivit bortbjuden även på lördag till Anna-Lenas vänner. Vi går i armkrok dit och hem.

Kärlek!

En torsdag

Snön har smält.

Jag har i princip stressat sedan mamma dog och ännu finns det kvar att göra. Måla huset får jag vänta med till nästa år, däremot hoppas jag att garaget ska få ny färg och dörren till där sopkärlet förvaras ska ställas i ordning.

Den senaste 1,5 månaden har jag nästan gått sönder.

Alla är vi olika och jag klarar inte av att ha folk inpå mig hela tiden, men taket blev lagt, solcellerna kom åter upp och sedan har jag fått väggar både ute och inne där vattenutkastaren ställde till en vattenskada. Jag har hunnit sätta upp väv både i syrummet och måla där samt i förrådet. Det sista lade jag en hand vid i morse. Sedan var det att köra till tippen och efter det handla till i morgon och hämta vinet till vinprovningen.

Någon gång i slutet på veckan ska mattläggaren komma.

Det borde ju vara torsdag och fredag, eftersom jag inte kan sitta hemma och vakta på att han ska komma har jag fixat en nyckel med kod (jag har elektroniska lås). Just nu har jag lite mer än två timmar innan jag ska hämta Helmer i skolan. I kväll är jag ledig – hurra! I morgon ska jag förbereda maten till vinprovningen och jag ska hinna gå ut med Lady. I dag kommer jag inte att hinna ut med henne förrän jag har lämnat Helmer.

Jag hatar stress.

Men, i morgon kommer mina vänner och äter och dricker gott. Vi har det alltid roligt och jag kan prata av mig. I helgen ska jag inte svara i telefon, istället ska jag gå en extra lång promenad med Lady och vara ute i trädgården. Det ligger fortfarande smått skräp i rabatterna efter att taket kom på plats, jag ska hitta en plats att lägga de återstående – extra – takpannorna och jag vill rensa i rabatterna.

Äh…nu måste jag bara sätta mig ner. Jag är matt av all stress.

Kärlek!

Kärlek

Om kärlek!

Jag var på födelsedagskalas i går, Helmer – den lille rackaren – fyllde 7 år.

Det händer då och då att jag och Saras svärmor samt Oskars syster har lite djupare diskussioner. Igår handlade det om kärlek, det om att säga kärleksfulla ord, eller inte säga utan visa i handlingar. Jag tror att vi alla är olika där. Sara tycker det är fjantigt och blir mycket irriterad om jag säger att jag älskar henne, det är flera år sedan senast för hon fräser och säger att det är löjligt. Jag tror att Oskars mamma blev lite ledsen för Oskars syster – tror jag – suktar precis som jag har gjort över att höra orden.

Vad betyder ett kort med fina ord om personen som skickat inte kan säga det ansikte mot ansikte.

Varför är det svårt för många att ta ordet älska i sin mun? Jag tror också att, precis som man dömer efter det man själv har upplevt och blivit formad till, är det svårt för en människa som vill höra orden att förstå de som inte kan uttala dem.

Annars är jag stressad.

Det är mycket som har gått fel. Tacket är jag helt nöjd med, solcellerna kom upp utan problem men sedan finns det annat som jag har svårt att klaga på. Hur som haver har jag målat den nya väggen i syrummet. Jag väntar på att det ska torka och efter det ska jag bättra på fönsterramen. I dag kommer dessutom två hurtsar. De ska jag ha till min långa bänkskiva. Malmbäcksgrabbarna var dessutom rar nog att fräsa ut en rektangel för att värmen ska komma upp från elementet. Jag ska visa när det är klart. Det gör mig glad.

När syrummet (som jag har bilder, garn, barnens papper och färger etcetera) är klart ska jag ge mig på förrådet.

Det är den lilla, så kallade gästtoaletten, som jag monterade ner. Det är nu ett förråd. Där kommer vattnet in och därför ska det bli en våtrumsmatta där. Jag sätter väv på väggarna och sedan tänkte jag fixa ett bra hyllsystem. Ena sidan ska bli ett förråd att ha t.ex. julsaker, påsk-grejor, cykelkläder under vintern, alla mina elektriska hushållsmaskiner som jag inte använder ofta, dammsugaren ska stå gömd där – ja, ni fattar.

Andra sidan ska bli mitt skafferi.

Jag tror det blir bra. Oskar ska komma i veckan, tror jag, och fixa nytt vattenutkast. Förhoppningsvis är syrummet klart och ska jag försöka blunda för att förrådet lär dröja. Alla grejorna, maskiner, mjöl och annat står i en salig blandning i tvättstugan och i vardagsrummet. Suck. Det är en pärs för mig som mår illa och får ont i magen av röra. Skjut mig! Jag bryr mig inte om att andra har rörigt, men jag klarar det inte.

Dessutom måste jag ta ett beslut.

Ska jag panela om huset eller ska jag bara måla det? Garaget ska målas, staketet ska målas – det är jämt mycket att göra. Jag var så när att fixa en hönsgård och köpa höns – jag som har lovat att säga nej till allt!

Men nu ska jag försöka lugna mig lite, sitter i kö hos Nordea för att fråga om det går att flytta över mammas fonder till min brors bank. Dessa banker.

Kärlek!

Långfredagen

Hur det kan bli så vet jag inte.

Men allt för ofta är dagarna fulla av göromål. Igår steg jag upp tidigt för jag fick den sista solpanelen på plats. Det var bra och sedan åt jag frukost med Oskar och Henke (Oskar hjälpte till att få den på plats). Dagen innan kom Walle till mig med två kompisar, de ville ha fika. Med andra ord fick Oskar åka iväg och handla lite frukostmat. Jag gillar att prata med hantverkarna, ta en fika och de jag har nu är fantastiskt bra. Resten av dagen var fullbokad, bland annat var det påskpyssel med Helmer, som jag hämtade i skolan, och hans kompis Calle. Den ena blev hämtad vid 17 och den andra lämnad strax efteråt. Sedan var det vinprovning hos Fia.

När det gäller huset är det mesta klart med tanke på hantverkarna.

Resten ska jag göra själv. Och det är mycket. Lite ont i magen för allt som måste göras. Jag ska börja med syrummet, där har jag ”fått” en ny vägg av gipsskivor. Förhoppningsvis får jag upp väven och målar väggen under helgen. Jag har en bänkskiva som går från vägg till vägg på kortsidan, den ligger på två hurtsar, jag tänkte att jag ska köpa en hurts till, både för att skivan inte ska bågna och för att få mer utrymme för sysaker, stickgrejor och annat.

Fast idag är en ledig dag.

Jag ska förbereda påskmiddagen, men jag har ingen tid att passa. Det är viktigt för mig. Att få vara fri. Fri från tider. Jag har bra böcker (läste ut ”Den onda systern” som har fått bra recensioner men jag inte gillade speciellt mycket), jag har stickat färdigt det jag skulle göra till andra och ska börja på en kofta eller väst till mig själv. Jag har ved till en brasa och jag ska försöka att njuta av friheten från tider.

Försäkringsbolaget sa att om jag inte kunde visa upp det trasiga kopparröret så kunde de ifrågasätta att det jag sa var sant.

Röret dök upp helt oväntat ute i förrådet. Nu väntar jag på fakturorna innan jag ska kunna säga vad jag har haft för kostnader i samband med det här. Jag siktar på att huset och garaget ska vara målat till augusti när jag fyller år, syrummet ska vara klart i slutet på nästa vecka. Förrådet ska vara klart till slutet av maj. Det låter ok, inte allt för stor press.

Nu ska jag vidare i min dag.

Kärlek!

En onsdag

Det ska bli skönt att byggställningarna åker bort.

Jag är glad över att lördag och söndag kan gå till att få ordning på eländet. All mossa som låg på gamla taket ska bort och jag ska äntligen kunna fortsätta att göra i ordning altanen. Stackars Lady är alldeles snurrig. Hantverkarna plockar bort grindarna för att de ska slippa öppna och stänga, vid ett tillfälle glömde jag bort det (hon brukar inte röra sig utanför trädgården). Men när jag inte såg henne gick jag till dörren på framsidan, ingen hund där heller – när jag öppnade tvättstugedörren kom hon som skjuten ur en kanon. I värsta fall hade hon gått ute på trottoaren.

Nåja. Hon kom in.

Igår var Sara här, de har inte fått sitt nya kök ännu och jag tänkte att jag kunde avlasta henne när Oskar var borta på jobb. Det blev inte speciellt lyckat, vi åt och småpratade lite under tiden. Men sedan var det inte speciellt lyckat. Hon fyller år i morgon, då vill hon tillbringa den kvällen med en kompis och sina barn. Oskar är iväg. Jag känner mig lite åsidosatt, men det är ju så att jag aldrig skulle tvinga mig på henne. Det är något hos mig som gör att hon inte vill umgås med mig. Jag träffar henne mindre än jag träffar Anna-Lena och Fia. När jag lämnar barnen (mest Helmer i ärlighetens namn) så öppna hon dörren men säger aldrig att ”vill du ha en kopp kaffe”. Oskar gör likadant. Oskars mamma berättade att hon tyckte det var konstigt att Sara inte ringde mig när hon ville ut och gå, men ringde henne. Snacka om att det gör ont att höra.

Å andra sidan kan jag nu fira min födelsedag på bästa sättet.

Om Sara inte vill att jag ska komma när hon fyller år så kan jag bestämma själv och kanske fira precis som jag vill. Vem vet? I ett tält ute skogen, med Fia och Anna-Lena, ensam hemma? Jag är fri att göra som jag vill och inte som jag bör göra.

Relationer är svåra.

Sedan kan jag tänka på Anna-Lena och Fia som säger ”vi vet att du är bra”, ”vi vet att du är snäll”. Ändå funderar jag på vad som triggar Sara, mamma och min bror att välja bort mig. Det kanske bara är att acceptera. Det gör ont. Fast jag har ett ansvar mot mitt egna liv.

Nu vräker snön ner.

Livet går vidare.

Jag har en faktura som är enorm att se fram emot. I gengäld har jag ett mycket fint tak att glädjas över. Jag har fått en fin vägg i syrummet, jag har snart även ett förråd där jag kan sätta in ett element. Den här gången ska jag låta saker och ting ha sin gång.

Kärlek!

Fint

Vilken vecka!

Fy, min själ tappade kontakten med kroppen någonstans i mitten, det har varit med en spänd kropp som jag har tagit mig igenom veckan. Det handlar om mitt tak. I söndags stod jag på taket och plockade bort de gamla takpannorna, de sista timmarna hjälpte Oskar mig och den sista timmen dök även Uffe upp. Som tack bjöd jag på mat i tisdags kväll.

Jag har varit uppe varje dag sedan sex på morgonen.

Det är inte min melodi. Upp, fixa frukost, duscha, ut och öppna garaget för jobbarna (maskinerna stod där), lagom till deras nio-rast gick jag ut med Lady och alla andra dagar har jag haft jobb som att måla brädor för vattenläckan i förrådet (där kommer det att bli fint), hämta barn, fixa och dona – det är med nöd och näppe jag minns något av veckan. Den avslutades i fredags med veterinärbesök där Lady fick den årliga sprutan. Framåt kvällen märkte jag att hon var ovanligt stilla. Hon låg utslagen på ett sätt som oroade mig. Därför ringde jag Fia och sa att jag inte skulle komma på kvällen som det var tänkt.

Igår mådde hon bättre, men inte helt ok.

Veterinären berömde hennes muskler, för att vara 15 år var hon imponerad av Lady. Det är jag också. Veterinären talade om livsstil och att det bästa var att göra som jag gör, motionera henne varje dag.

Igår vaknade jag med en beygnnande migrän.

Så jag kröp ner i sängen igen, grät en stund och sov sedan till lunch. Tursamt orkade jag ut och röja på tomten, packa ihop förrådet så att byggarna kan sätta upp de sista gipsskivorna – det har jag väntat på i två år. När jag vaknade i morse hade det snöat och jag ändrade mina planer.

Trots att allt är rörigt just nu är jag ändå vid gott mod.

Det ska fixas en vägg i syrummet i morgon, därför har jag tömt det så gott jag kan och det jag har kvar är att skruva ner några hyllor. Det känns hur bra som helst trots all röra. I tvättstugan är det med nöd och näppe jag kommer fram, där står allt som fanns i förrådet (det lilla här inne i huset) fram till vattenläckan.

Nu ska jag försöka ta det lugnt.

Ge alla tre (förrådet ute, syrummet, förrådet inomhus) den tid det behövs för att det ska bli riktigt bra. Sedan har jag en sak som jag grubblar på och inte vet hur jag ska närma mig. Jag ska fundera lite till på det, det handlar om att jag inte vågar säga till. Som exempel sa jag till flera gånger ”ta bort allt som ligger uppe på vinden” till byggledaren. ”Det ligger en gammal dörr och bråte, allt ska bort” och han sa ”det fixar vi”. Gjordes det? Nej, jag frågade de två jobbarna som var kvar i fredags, lyckligtvis gjorde de det trots att byggställningarna vid dörren upp till vinden var delvis blockerade. Suck. Om de hade kastat när taket var borta och innan de spikade på sponten så hade det varit en betydligt bättre arbetsgång. ”Jag vill ha en stabil brygga som jag kan gå på när jag går upp på vinden och kollar en gång om året”, sa jag. Inte det heller blev framfört till de som jobbade hos mig.

Jag känner mig tjatig.

Litar på de som ska leda jobbet att det jag önskar blir gjort och att det blir bra gjort. Att klaga ligger mig inte för, inte heller räknar jag timmar eller hur lång tid de tar rast – i dag är det hantverkare som äger makten.

Killarna som fixade taket var bra.

Även om inte informationen var det som kom vidare till som skulle göra det jag önskade. Nästa gång jag renoverar ett hus ska jag vara aktiv, jag ska upp och kolla (vilket jag kunde gjort men skämdes för att lägga mig i deras arbete) t.ex. att det blir rensat på vinden och jag ska klaga direkt om något inte blir som jag tänkt.

Jaja.

Men det har hänt fina saker. Jag fick ”Den franske bagaren” av C, det gjorde mig glad. Jag har stickat ett par raggsockor som tack. Sedan dök det upp den nya boken av samma författare och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag ska baka ur allt gott från den boken. Jag har redan bakat ett bröd från ett av recepten, men är så taggad för många andra.

Det är fint.

Boken kom från en bekant i Skåne, utan att jag sagt ett ord. Vi brevväxlar. Ja, gammaldags men fint. Det är bara det att jag brukar glömma vad jag skrev om senast. Och handstilen ska vi inte prata om…jag skriver på datorn nästan lika fort som jag tänker, det fungerar inte lika bra med pennan i handen. Det var en bra dag när boken anlände.

Samma dag fick jag höra det mest omtänksamma jag känt på flera år.

Jag gick in till Anna-Lena med strykjärnet jag lånat av henne. Vi drack lite vin och pratade. Då sa hon att när jag vart på taket och kastade ner betongplattorna i containern hade hon koll på mig. Hon gick och tittade så att jag var kvar och när hon inte såg mig, jag var ju inne och tog en fika och värmde mig, så hade hon varit ute på sin tomt för att kolla att jag inte ramlat ner. Det är något av det finaste jag varit med om. Vilken omtanke!

Nu har jag tagit ett fotbad.

Jag ska strax skruva ner de där hyllorna i syrummet. Kanske bakar jag ett bröd eller stickar jag lite. Det får bli en lugn dag. Själen har hittat kroppen och knoppen igen, så allt är helt.

Kärlek!

Ord

I Tunna Blå Linjen säger en ambulanspersonal till Magnus, som har blivit skjuten, ”du sköter dig bra, Magnus”.

Jag tänker på mina föräldrar som aldrig har sagt ett berömmande ord till mig, inte ens mamma som jag tydligt och klart berättade för att jag gärna ville höra något bra från dem till mig. ”Det ska vi ju inte behöva, du har ju alla dina skolor”, sa min mamma.

Det att aldrig ha fått ett beröm eller godkännande av mina föräldrar kan jag inte trolla bort.

De är döda, jag vet, men det spelar ingen roll för då och då blossar det upp – det sorgliga och ledsamma att aldrig har blivit godkänd.

Kärlek!

Vetlanda

På en sjö nära Sävsjö gick fyra män genom isen och dog.

Några dagar sedan var den en man ifrån Vetlanda som gjorde detsamma. Nu har ett vansinnesdåd hänt i samma Vetlanda, inte alls långt från Bodafors. En invandrare skadade flera människor, en del allvarligt. Jag hoppas att människor inte drar alla invandrare in i detta, snarare var det ett tillfälle – ett hemskt. Invandrarhatet är redan stort som det är.

I dag vaknade jag tidigt.

Byggnadsställningarna runt huset har kommit på plats och just nu monterar Henke ner solcellerna. Det kommer att bli superfint med nytt tak, utan läckage, och med solpanelerna som glänser. Dessutom kommer en ventilation på taket att monteras ner vilket gör att ytterligare en panel kommer på plats. Älsk på det. Det kommer att kosta, men deppigheten över det har försvunnit. På riktigt och ärligt känns det bra.

Jag biter ihop under två veckor.

Stiger upp tidigt och har folk runt mig hela dagarna, sedan är det bara lugnt. Ingen oro. Betala och sedan är våren och sommaren min. Jag ska gå långt med Lady, jag ska dricka vin och äta god mat med Fia och Anna-Lena, jag ska baka, sticka och vara i trädgården.

Det är lugnet jag önskar mig i livet.

Den infann sig i går, jag vet inte varför – kanske för att allt körde igång. Jag har hantverkare som jag litar på och de är från orten eller i närheten och de samarbetar med varandra. Idag var Malmbäckskillarna en aning sena, men jag förstår att de hade kontakt med Henke som plockar ner solcellerna för han kom när de var klara.

Ja, jag vågar inte skriva att livet känns bra… eller gjorde jag just det nu?

Strax ska jag hämta vinet som är till vinprovningen i kväll. Jag har redan dukat, brödet är klart, efterrätten är klar, när jag kommer hem ska jag göra förrätten och förbereda varmrätten. I helgen ska jag berätta vad det blev för rätter, men än så länge är det en hemlighet. Jag älskar att baka bröd, gärna surdegsbröd. Just nu är det för kallt här hemma för att den ska börja bubbla rejält, men det fungerar hyfsat ändå. Älskar att baka – har jag sagt det?

Ute strålar solen från en isblå himmel.

Lady mår bra. Jag kan betala taket och läckan, jag är tacksam för det.

Kärlek!

PS Läs gärna Göran Greiders krönika i Dala-Demokraten. Han skriver om dådet i Vetlanda.

Ibland

Jag var glad.

Även om jag slet hårt hela söndagen så var jag i fas med mitt schema, det jag hade satt upp för mig själv. När jag var klar upptäckte jag en vattenläcka, det var utkastaren som hade frusit sönder. Tursamt hade jag Oskar, han kom och kopplade om och rev ut lite av väggen och mumlade och gav sig iväg. Jag har ett hus, jag äger det själv och jag sköter det själv, därför vill jag veta vad som ska hända och inte bara låta det flyga med vinden eller ”det får bli som det blir”.

Suck.

Det där med att riva panelen, dra upp mattan utan att jag vet varför det är nödvändigt gör mig tokig. Trött och ledsen. Sedan, omigen, brädor (panelen) och isolering som ligger och skräpar. Jag hade tänkt mig att tisdagen, min enda lediga dag, skulle gå till promenad med Lady och sedan trädgården. Istället har jag flyttat på saker och satt ut dem i förrådet. Jag får hoppas på att det inte fryser framöver och jag får hoppas att inte allt för mycket fukt förstår mina fina lådor som jag har julprydnader i. Nej, jag orkar inte ha dem inomhus, jag orkar inte med att det ser skräpigt ut. Ok, nu är tvättstugan belamrad, men jag kommer fram.

Det är nog just det, att jag sett fram emot en ledig tisdag och så försvinner hela dagen med att greja med läckan.

Trött och ur humör, nära att bryta ihop. Men jag biter ihop, det finns värre saker. Det är petitesser i jämförelse med död och sjukdom. Hur som haver har jag äntligen bestämt mig för att tvätta huset, solen är på gott humör och jag har tänkt på detta ett tag. Nu var jag pepp på det, men har ingen utkastare och kan bara hoppas på att Oskar fixar det snabbt. Jag behöver ju vatten för att tvätta huset. Och sedan taket på det och solcellerna som ska ner och sedan upp. Det får bli fest om det kostar 200000 eller under det. Suck.

Pengar som jag tänkte ha till den tiden när jag fyllt 70 och pensionen sjunker drastiskt.

Men, jag är frisk.

Kom ihåg det Eva, du är frisk!

Jag vill bara ha lugn och ro, gå ut med Lady, greja i trädgården och dricka vin med mina vänner. Läsa lite, laga mat och – ja, ha det lugnt.